- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
266

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Bland krimska tatarer. Två blad ur min dagbok af Anton Stuxberg. Med 7 bilder efter fotografier af författaren - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266

ANTON STUXBERG.

öre). Värden är en artig och vänlig
man, 45 år gammal, gift med två
hustrur, och har fem barn. »Kan man få
se er familj»? — »Nej! Men ni kan få
se min boning». Och så för han mig
in i ett inre rum. Bara tomma väggar,
icke en tafla, rakt ingenting. Få ett
bord står ett puttrande tekök (samovar)
med därtill hörande te och socker, på
ett annat bord en persisk vattenpipa.
Långs väggen midt emot utgången åt
gården löper en lång divan med
hufvud-kuddar lagda tätt intill hvarandra,
ungefär 20 stycken. »Hvem sofver här?»
»Arbetare!» .Alltså icke han själf och
hans familj. De hafva sina sofplatser i
yttre rummet, hvilket om dagarne tjänstgör
som utskänkningslbkal. Här i
ytterrum-met äro väggarna prydda med taflor, som
framställa bibelspråk ur koranen, bilder
från Konstantinopel, Alexandria m. m.
»Hvad föreställer den där taflan?»
frågade jag. »Det är Alexandria», svarade
han. »I Alexandria har jag aldrig
varit», återtog jag, »men jag har varit i
Kairo, Suez och Port Said, och jag har
rest öfver hela Röda hafvet från
Bab-el-Mandeb till Suez». Det där intresserade
honom, och nu tog han fram en massa
fotografier öfver Konstantinopel, en stad som
synbarligen var honom mycket kär, och
af några turkiska generaler. Bland dessa
senare förekom äfven Edhem pascha,
segraren vid Melunapasset, Turnavo och
Larissa.

»Hur många tatarer bo här i
Derekoj?» frågade jag. »Här finnas 300 hus,
och om vi räkna tio personer på hvart
hus, så gör det 3,000 invånare», svarade
han. Kanske öfverdref han något, men
i alla händelser tror jag, att där finnas
minst 2,000 invånare.

När jag på återvägen passerar
skolan, ha barnen rast och leka på gården.
Jag stiger alltså in för att skåda
skollokalen. Till höger om förstugan ligga

två rum afsedda för gossarne, och till
vänster två rum afsedda för flickorna.
Hvarje rum har två bänkrader, hvarje
bänk har plats för 4 eller 5 barn.
Rummen äro höga, ljusa och väl ventilerade.
På väggarna upptäcker jag ingen annan
undervisningsmateriel än två kartor i
vanlig globprojektion. På bänkarne ligga
lärjungarnes skrif- och räkneböcker.
Lärjungarne äro för tillfället alla ute, med
undantag af två flickor, som sitta kvar
på första bänken i ytterrummet, den
ena sysselsatt med att läsa, den andra
med att skrifva af; hennes handstil är
förvånande vacker. Vacker är hon
också själf så det räcker till! Antagligen
är hon dotter till någon förnäm, rik
tatar — sådana finnas många i Derekoj
—, ty hon talar äfven ryska. Framför
flickornas första bänk står lärarens bord;
på det ligger ett exemplar af koranen
och bredvid denna en lärobok. »De där
böckerna äro lärarens», säger den vackra
flickan med ett förbindligt leende.

Innan jag lämnar skolan, kommer
läraren in; lektionen skall återupptagas.
Det är en ung, artig man, som är född
i Turkiet och inhämtat sin bildning i
Konstantinopel. Han erbjuder mig
mycket välvilligt att, om jag så önskar, taga
en fotografi af en grupp skolpojkar. Som
jag redan i den vägen hade hvad jag
önskat, tackade jag för hvad jag fått se,
bockade mig och sade farväl.

Men en totalbild af Derekoj med
skolan i förgrunden, där bakom minareten
och så hela det terrasslikt belägna
samhället i bakgrunden måste jag dock
uppfånga på en plåt. Alltså rätt öfver
Jaltafloden till andra sidan, där en höjd
lofvar god utsikt. Jag håller just på att
klifva rakt öfver ett tobaksland med nyss
satta tobaksplantor, då en något
korpulent tatarisk fru, som med några andra
kvinnor i gröngräset intog sitt
eftermiddagskaffe, tillropar mig: »Inte gå däröf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free