Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Bland krimska tatarer. Två blad ur min dagbok af Anton Stuxberg. Med 7 bilder efter fotografier af författaren - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
ANTON STUXBERG.
oberörd af all påverkan utifrån.
Snickare, smeder, bagare, slaktare, skräddare,
skomakare, sadelmakare,
makaronifabrikanter o. s. v. hafva där sina verkstäder
och salubodar tätt intill och om
hvarandra. Där kan man köpa lerarbeten,
knifvar, sandaler, skor, tofflor, sadlar,
gördlar, penningpungar, matvaror och
frukter af allehanda slag.
Kringvandrande försäljare utropa högljudt sina va-
Med en rysktalande grekisk pojke
som vägvisare, tolk och förmedlare
lyckades jag titta in i ett fattigt tatarhus.
Det hade intet fönster åt gatan. En trång
gång ledde in till en liten gård,
planterad med träd. Där satt husmodern, en
kvinna om tjugo år, till utseendet något
äldre, sysselsatt med att koka något slags
gröt och omgifven af en gumma och en
ung flicka. Hennes man var borta på
bondstuga invid järnvägsstationen dschankoj.
ror: nya frukter, friskt vatten, färskt bröd,
te eller dylikt.
I hufvudgatan med dess brokiga och
växlande lif mynna smärre gator eller
gränder, som bebos af den icke
handlande befolkningen. Husen där sakna
mestadels fönster åt gatan eller äro i
bästa fall försedda med ett litet
galler-klädt titthål. Utifrån te sig dessa
tatarbostäder som usla kyffen, och af hvad
jag sett på andra platser hade jag länge
trott, att de voro så. Men långt
därifrån !
arbete. Mot all vana var hon obeslöjad,
och mot vanan rymde hon icke fältet
vid åsynen af en kristen. Gumman
däremot och den unga flickan försvunno
genast, då jag kom in på gården. Som
jag för mina etnografiska samlingar
gärna önskade äga en fotografi af denna
tatarkvinna, frågade jag (naturligtvis
genom tolken, ty tatariskan förstod icke
ett ord ryska): »Får jag fotografera er ?»
»Omöjligt!» blef svaret. «Men ni får
pengar, mycket pengar», återtog jag.
Fortfarande: »Omöjligt!» »Tillåter ni, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
