Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Bland krimska tatarer. Två blad ur min dagbok af Anton Stuxberg. Med 7 bilder efter fotografier af författaren - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
tatarflickor i baktschisarai.
ren luft — det är hans gamla,
sekelärf-da lifsvana från Centralasiens stepper,
hvarifrån hans förfäder en gång kommit.
Den vanan har han ännu icke kunnat
lägga bort, och därför mår han så
obeskrifligt väl i Krims klimat.
Dagen därpå gör jag bekantskap med
Alimer Efendi, en lärd tatar, som följer
mig genom khanpalatsets heligaste delar
och berättar dess historia. När allt var
ändadt och vänskapen beseglad, yttrade
jag min önskan att lära känna en
förmögen tatars bostad. »Ni skall få se
min!» svarade han helt vänligt. Det
var mer än jag hade väntat.
Den lärde tataren införde mig i sitt
hus. Hans hustru öfverraskades helt na-
turligt af ett så sällsamt besök och
försvann ögonblickligen. I hastigheten
lyckades jag icke utfinna mer, än att hon
var ung och vacker. Alimer besitter ett hus
med flera rum, men inga fönster åt
gatan -— alltså äkta österländskt. I
köksdepartementet visar han mig en hel
samling finputsade kokkärl af bleck och
koppar, glas, tekoppar och dylikt. I
mottagningsrummet är golfvet belagdt med
dyrbara persiska mattor; kring två af dess
väggar löpa svällande divaner; vid den
tredje står ett skåp fylldt med de bästa
och vackraste täcken; från taket, som är
paneladt i romboidformigarutor, nedhänga
hundratal af persiska schalar i olika
mönster och olika färger. Vid åsynen af
dessa schalar kunde jag icke motstå
frestelsen att framställa den ogrannlaga
frågan: »För hvem äro dessa schalar
afsedda? Om er hustru lefde tio gånger
sin naturliga lifslängd, kunde hon icke
hinna använda dem alla, tänker jag.»
»Mycket riktigt», svarade han leende;
»min hustru använder så många hon
behagar och önskar. För öfrigt hänga de
där som prydnad, som tecken på
förmögenhet. » »Hvem i huset ligger här på dessa
svällande madrasser?» frågade jag.
»Ingen», svarade han; »det är gästrum för
vänner och bekanta.» Jag tillstår, att
ett bättre gästrum än i Osterland hos en
mohamedan, som alltid är gästfri och
skyddar den, som kommit under hans
tak, svårligen kan finnas. — »Hvar
ligger ni själf och er hustru då?» frågade
jag. »Där bakom», svarade han, i det
han pekade bakom köksdepartementet.
Jag fick lof att titta äfven dit in, men
icke längre — ty i nästa rum hade hans
obeslöjade hustru tagit sin tillflykt för
att undgå den oväntade främlingens
blickar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
