Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - »Själfhäfdelse» och altruism. Några reflexioner af Gurli Linder - Karolinerna. Andra delen. Några synpunkter af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLFHÄFDELSE OCH ALTRUISM.
275
mänheten blandar sig uti den
enskildes handlingssätt (i rent personliga
saker), tänker den sällan på något annat
än det oerhörda uti att någon kan handla
eller känna annorlunda, än den själf gör.»
Och så glömmer samma allmänhet det
obestridliga faktum, att hvarje individ är
odisputabel ägare till sitt eget lif, äfven
om han vill förstöra det.
Långt ifrån att vara oförenliga äro
de båda lifsprinciperna själfhäfdelse och
själfuppoffring till och med möjliga att
sammanföra i ett begrepp: själfhäfdelse
tinder ansvar. Och det lär aldrig kunna
jäfvas, att själfhäfdelsen, så tillämpad,
skulle skapa ett friare, ädlare och
lyckligare släkte. Men det tusenåriga rike,
som »en mänsklighet i själfhäfdelse»
skulle kunna åstadkomma, få vi nog
hänvisa till utopiernas område. En sådan
allmän lycksalighet skulle nämligen
förutsätta, att hvarje människa under alla
förhållanden skulle ha personlighetskraf-
vet klart för sig och handla i
öfverensstämmelse därmed, samt vidare, att den
enes kraf aldrig kommer i kollision med
den andres eller, med andra ord, att
människornas lifsvägar gå som parallela
linier utan att någonsin råkas.
Men allt detta omöjliggöres ju af de
tusentals skiftningarna i mänsklig
utveckling, af de mången gång hårfina
gränserna mellan rätt och orätt, af de
misstag, som göras äfven af dem, som äro i
hög • grad finhörda för den inre rösten,
af den omständigheten, att människors
vägar oupphörligt korsa och slingra sig
om hvarandra, samt ej minst därigenom att
hvarje människa är skyldig att taga hänsyn
till den verklighet, hon genom sina
handlingar skapar. Detta att vara bunden
af obestämbara och därför oförutsedda
följder af frivilliga handlingar har varit
och kommer nog alltjämt att förblifva
den djupa tragiken i tusentals
människoöden.
KAROLINERNA.
ANDRA DELEN.
Några synpunkter af HJALMAR SÖDERBERG.
Då nattens himmel tindrar kall,
förfärdigar jag gudar,
som jag kan hålla af, när all
min ungdoms grafsång ljudar.
Verner von Heidenstam.
Historieskrifvare ha som bekant
grubblat mycket öfver de skäl, som
förmådde Karl XII att styra färden till Ukraine.
Måhända skola de, hvilkas lott det en gång
blir att skrifva den innevarande epokens
litteraturhistoria, i sinom tid komma att
tvista lika mycket om de själsliga grunder,
som kunde förmå Verner von Heidenstam,
renässansmannen, den skönhetsdyrkande
hedningen framför alla andra i vår litteratur,
han som fordom hänfördt besjöng
Sardana-pal, att kora till sin hjälte en man, som
fann skönhet endast i den nedblodade
lagern och för hvilken beröringen med en
vacker ung kvinna var något så motbjudan-
de, att han omedelbart måste rekreera sig
genom att hugga hufvudena af ett par
kalfvar. Och i sanning, det kunde äga sitt
intresse att fördjupa sig en smula i de
motiv, som kunnat bestämma diktaren att falla
med sitt val just på denna torftiga och råa
hjältesjäl — torftig och rå, som en hjältes
själ nästan alltid är, innan skalderna
hunnit taga den under behandling — för att
af den förfärdiga en gud att dyrka och
hälla af. Och se, med så mycken
kärlek och så mycket geni har han gått till
sitt -verk, och med så stor frikostighet har
han delat med sig åt sin stackars defekte
hjälte af sin egen själs rikedom, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
