Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nyare arbeten öfver nederländsk målningskonst. Af Georg Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28o
GEORG GÖTHE.
nämste Rembrandts-kännaren i nutiden, och
den som sett flera af den store holländske
målarens i gamla och nya världens
gallerier spridda verk än någon annan.
Äfven de svenska samlingarna lämna
ett icke oviktigt material till det Bodeska
verket. I främsta rummet naturligtvis
nationalmuseum, som ju äger ej mindre än
åtta Rembrandtska orginaltaflor från olika
perioder af mästarens verksamhet och ett
halft hundrade eller mer af hans
handteckningar. Men äfven ett enskildt galleri,
nämligen det Wachtmeisterska på Yanås,
som äger två eller möjligen tre målade
porträttbilder af hans hand. Alla eller
åt-mistone de allra flesta af dessa i svensk
ägo befintliga målningar komma att i
helio-gravyr återges i det stora verket.
Bode säger med rätta i företalet till
sin bok, att »de rätta, de förblifvande
monumenten åt konstens mästare äro
publikationerna at deras verk i afbildningar af
största möjliga trohet och fullständighet
och i den sorgfälligaste kritiska
sammanställning». Och man kan tillägga, att när
det stora verket en gång blir färdigt, står
Rembrandt representerad i konstlitteraturen
genom ett monumentalverk, som, hvad
af-bildningarnas fullständighet och värde
beträffar, icke uppnås, än mindre öfverträffas,
af något annat i gammal eller nyare tid;
ett verk som ej heller varit möjligt förr
än i vår egen tid. Skada blott, att de
dyrbara heliogravyrerna stundom utfallit väl
tunga i skuggpartierna: i detta fallet
öfverträffas de afgjordt af andra moderna
praktverk, till exempel af de stora
folioverk, som just nu utgifvas öfver
Prado-galleriet i Madrid och Eremitaget i
Petersburg. Särskildt gäller det beklagligtvis om
några af de redan reproducerade
Rembrandts-taflorna från Sverige, att de icke fullt
kommit till sin rätt. Vi ha i hemgjorda
svenska reproduktioner af dem sett bättre
afbildningar, ehuru visserligen blott i
ljustryck. Så långt som till heliogravyrer har
icke vår jämförelsevis lilla konstmarknad
ännu mäktat höja sig i fråga om dylika
konstverk.
Då jag i ofvan meddelade
bokförteckning upptagit ett arbete af en svensk
författare, har det icke skett för att framkalla
en jämförelse, som af många skäl måste bli
orättvis, utan för att påpeka, att det äfven
i vårt land finnes författare, som förstå att
följa med och deltaga i den moderna
konst-forskningen, och det just på det utländska
område, som äger så många
beröringspunkter med vår egen konsts historia, jag
menar det gammalnederländska måleriets.
August Hahr är såsom författare en ny
börjare, och hans bok är en rad spridda essays
öfver äldre och yngre målare: Hugo van
der Goes, Quinten Matsys, Pieter Brueghel
d. ä., Frans Hals, A. van Dyck och Anton
Wiertz — den senare (1806—1865)
undantagsvis en artist från vårt eget sekel.
Finner man också icke i dessa utan anspråk
uppträdande »studier och skisser», såsom
författaren själf kallar sin bok, den säkra
ledigheten i ämnenas behandling och i
stilen, hvarvid man nu för tiden nästan
blifvit bortskämd hos utlandets mera
bepröfvade essayister, läser man dock hans bok
med både behållning och nöje. Ty han
har tydligen studerat de på många håll
spridda konstverken både med godt
omdöme och med själfständig uppfattning, och
han har med stor omsikt tillgodogjort sig
den rika, äfven allra nyaste litteratur, som
de utländske konstforskarne år efter år
framlagt.
Kanske borde jag i detta sammanhang,
vid fråga om svenske bearbetare af den
gammal-nederländska konsthistorien, äfven
nämna ett annat arbete, som just i år
af-slutats, nämligen John Bottigers stora verk
öfver »Svenska statens samling af väfda
tapeter». Men då det i sitt rika innehåll
endast till en liten del berör den
nederländska konsten, nöjer jag mig med att
påpeka, att detta under sällspordt lyckliga
förhållanden — främst konung Oscar II:s
frikostiga mecenatskap — genomförda
storverk jämte sin nästan outtömligt rika skatt af
upplysningar till Sveriges äldre konst- och
kulturhistoria, äfven lämnar synnerligen
värderika bidrag åt den europeiska
konstforskningen på ett område, som hittills endast
ofullständigt genomplöjts af utlandets egna
forskare. Dessa lära ej heller vara sena
att erkänna det svenska arbetets värde
äfven för dem, när det blir kändt så som
det förtjänar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
