Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Alphonse Daudet. Af Johan Mortensen. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28-8
JOHAN MORTENSEN.
godt att säga om hans arbete. Han har
skrifvit skarpare än kanske någon annan
af sin generations författare mot franska
akademien (i rimmortel), och likväl
berodde det väl ända till det sista endast på
honom själf, att han ej där emottogs med
öppna armar.
Så förstod han med sitt på en gång
kvinnligt timida och dock djärft manliga
behandlingssätt att förskaffa naturalismens
idéer inträde i kretsar, där de eljest ej
skulle funnit någon anklang. I detta
afseende var han en verklig föregångsman.
Han var alltid Le petit C hose,, som med
sin oskuldsfullhet och graciositet kunde
säga och göra hvad han ville utan att
någonsin ställas till doms därför.
Han var i hela sitt lif en sällsynt
lycklig och harmonisk människa, hvilken för
sitt arbete belönades med allt hvad lifvet
kan skänka: ära, rikedom, lyckligt
familjelif, talrika vänner. Och döden behandlade
honom med samma mildhet: han bortgick
hastigt och smärtfritt i kretsen af de sina.
Daudet var ett barn af det soliga och
glada Provence, vällukternas och
kärlekssångernas hemland. Till hela sitt väsen
var han också en utpräglad sydländing, full
af lif, gnistrande af esprit och ironi,
älskande färger och linier, hatande alla
abstraktioner; därtill känslig och timid som
en kvinna och smidig ända till falskhet
som en kvinna. I Paris’ nordligare
civilisation föreföll han sig själf som en bohéme
natur eller, som han själf brukade säga,
en zigenare; och det finnes väl knappast
någon af hans i öfrigt så realistiska
romaner, där han ej anbragt ett eller annat
stycke bohëmelif.
Född 1840 i Nimes, kom han 17 år
gammal till Paris med fyrtio sous i fickan,
utan ordentliga skodon på fötterna men
full af äregiriga drömmar. Han hyrde in
sig på en vindskammare och kastade sig
med sydländingens hela sorglöshet ut i
världsstadens vimmel, lefde bohëmelif och
formade sina drömmar till vers. Ännu var
han ej realisten, den nyktre observatören;
han såg på lifvet som en förälskad på sin
älskarinna, som en poet. Han var skön
som en ung gud med sitt svarta silkesiena
konstnärshår och sin nästan orientaliska,
rena profil. Männen beskyddade honom,
kvinnorna älskade honom.
Storstadens hemligheter hade han, som
en gång skulle blifva en af periodens finaste
observatörer, ännu ej lyckats genomtränga.
I sina drömmar lefde han ännu i Provence,
där luften är genomskinligt blå och solen
lyser bländande på fruktträdens hvita
blommor; han längtade tillbaka till dess rika
blomsterfält, som fylla luften med
jasminers och verbenors vällukter, till dess klara
källsprång och i solen violett lysande
ljungmattor. Det var i dessa leende nejder
som han nästan uteslutande dvaldes i sina
poesier och första småberättelser, och
något af dessa första drömmars skärhet dröjde
ända till det sista öfver hans arbeten.
Han hade snart en diktsamling färdig:
Les amoureuses. Märkvärdigt nog fann
han utan allt för mycket kringirrande
äfven en förläggare, och hvad som var ännu
märkvärdigare, dessa dikter väckte en viss
uppmärksamhet. Man säger, att de föllo
i händerna på kejsarinnan och att hon en
dag yttrade några ord om dem till
hertigen af Morny, hvilken själf roade sig med
litterärt arbete, då statsbestyren och
kärleksintrigerna lämnade honom ro därtill.
Daudet blef hertigens sekreterare, det vill
säga, att han för några år framåt var fri
från brödbekymren och hade en förträfflig
position för att få en inblick i parislifvet,
och kunde så ostörd fortsätta sina
drömmar och sina litterära mödor.
Under hela kejsardömet och några år
fram under tredje republiken var Daudet
uteslutande conteuren, den spirituele
feuille-tonisten och berättaren af småhistorier.
Visserligen skref han under denna tid äfven
några smärre dramer, men de ådrogo sig
ingen större uppmärksamhet. Det var som
novellist han vann sin första ryktbarhet.
Det är icke så lätt att säga, hvad det
är som så förunderligt charmerar i många
af dessa historier. Ofta kan händelsen,
som berättas, förefalla osannolik, falskt
motiverad, men ovillkorligen ryckes man med.
Det hela är så lätt och luftigt, så lekande
och kvickt, så soligt och doftande som en
vårdag i Provence. Berättaren är alltid
så sentimentalt berörd af sina personers
öden och låter dock aldrig dupera sig.
Han gråter öfver alla deras olyckor, men
midt i tårarne leker ett fint leende kring
hans läppar. Han är på en gång
sentimental och ironisk.
I de tidigaste af dessa småberättelser
(Lettres de mon mouliri) dväljes han nä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
