Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Alphonse Daudet. Af Johan Mortensen. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28-8
JOHAN MORTENSEN.
ringa mån därpå, att han själf var en så
föga rationalistisk natur. Han saknade sinne
för de abstrakta egenskaper, hvilka med
nödvändighet ingå i en dylik karakters
daning. Själf uppfattade och återgaf han långt
bättre en karakters yttersidor än de djupare
motiv, som styra en människas handlingar.
Han långt mera anade än genomskådade
sina personer. Möjligen är det just denna
hans läggning hvilken gjorde honom till
en så öfverlägsen kvinnoskildrare. Han
hade så fin blick för det irrationela i deras
temperament, för det instinktiva i deras
väsen, för deras hastiga öfvergångar från
den ena känslan till den andra. Med lätt
och säker hand, med oändliga retoucher
formar han sina kvinnostatyetter i den
mjukaste lera. Huru mästerligt är ej redan
denna »fröken Afschin», Nabobens hustru,
målad i några korta scener: orientalskan,
hvilken till Paris medfört sina österländska
vanor och sina österländska fördomar och
där fortsätter sitt lättjefulla haremslif med en
oändlighet af opieinpyrda cigarretter och små
koppar kaffe. »Un paquet de chair blanche,
parfumée au musc». Ida de Barancy med
sin påfågelhjärna står ej på ett synnerligen
högre stadium. Fanny Legrand är
däremot den stora lastbara, en sammansatt
natur, i hvilkens själ alla de män hon älskat satt
sitt outplånliga märke, minnet af en vana,
en last eller en känslostämning. I Rosalie,
Numa Roumestans hustru, har han tecknat
ett utmärkt individualiseradt porträtt af en
parisiska. Af sin fader, en högre
ämbetsman, har hon ärft sitt skarpa förstånd. Vid
’sidan om den bullrande och lättrörlige
mannen ter hon sig kylig, ja rent af litet stel, men
hon är långtifrån utan esprit, och hennes
hjärta är så varmt. Och finner man i
Daudets romaner inga öfverlägsna män, så är
däremot hans Frédérique en öfverlägsen
kvinna. Hvilken pajazzo är ej Christiern
II vid sidan om sin hustru. Det är hon
som hjältemodigt försvarat deras sista stad,
och det är hon som i landsflykten tål-
modigt och energiskt kämpar för deras
återinsättande på tronen. Allt underordnar
hon under den idé, åt hvars genomförande
hon vigt sitt lif. När hon ser, att
mannen ej kan genomföra dessa planer,
öfver-flyttar hon sina förhoppningar på sonen.
Det är han som skall göra det. Men
slutligen — och detta är äkta kvinnligt —
får allt vika för moderskärlekens kraf. När
hon har att välja mellan sonens lif och
konungakronan, får konungakronan fara.
Såsom stilist har man förebrått Daudet
hans syntaktiska friheter och hans
neologismer. Men liksom hela den grupp af
författare, hvilken han tillhör, har hans ideal
ej varit att skrifva en häfdvunnen,
akademisk prosa i klara, rytmiska perioder. Han
är en impressionist, som vill gå
verkligheten så nära som möjligt in på lifvet, som
vill fånga ögonblickets stämning och låta
den osynlig sväfva öfver frasen. Han
älskar de många smådrag, hvilka gifva
framställningen åskådlighet, och han fruktar
därför ej att använda talspråkets vändningar
eller att upplösa periodbyggnaden för att
få plats till så många detaljer som möjligt.
Och Daudets språk äger i förvånansvärdt
hög grad åtskilliga af dessa egenskaper.
Det återger med utomordentligt lif tingens
yttersida, och det breder öfver dem en
stämning full af den finaste poesi.
Daudet var icke en initiativets man;
han hörde icke till dem som storma fram
i spetsen för sin skara och hvilka stå på
barrikadens spets, synbara för alla, när
faran är störst. Han var aldrig den, hvilken
af den kämpande skaran bakom hälsas
såsom anförare, och som hopen framför först
söker träffa med sina kulor och gatstenar.
Zola är en långt större och kraftigare ande
än han och snart den ende, som tyckes
representera le vieux bon sens i
Frankrike. Men omöjligt är det icke, att när
en dag Zolas jättevolymer ej längre läsas,
Daudets älskvärda och liffulla skildringar
ännu skola finna beundrare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
