Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Physiologus eller den naturkunnige. Några blad ur medeltidens symboliska zoologi. Af Carl Forsstrand. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PHYSIOLOGUS ELLER DEN NATURKUNNIGE.
29 7
namentik och annan dekorativ konst
sinnebilda rättvisan klokheten,
visheten och åtskilliga andra dygder
såsom jungfrur eller ynglingar,
försedda med mer eller mindre betecknande
attribut. Enligt »Note wider den
Teufel» finna vi dem från och med
femtonde århundradet ridande på djur
och på sina hjälmar, sköldar o. s. v.
också bärande djurbilder, som alla
sinnebilda onda eller goda egenskaper.
Det är ur denna djurornamentik som
följande tidsskiftens heraldiska figurer
åtminstone delvis leda sitt ursprung,
och sålunda finna vi, hur ännu i våra
dagar en om än mycket förändrad
återstod af »Physiologus» fortlefver. Det
kan måhända förefalla som en mycket
långsökt härledning att med stöd af ofvan
lämnade i själfva verket blott öfversiktliga
utredning t. ex. säga, att lejonen, som
bilda sköldhållarne i Sveriges
riksvapen, ej äro annat än de styrkans och
stolthetens sinnebilder, som »den
naturkunnige» kände för 1500 till 1600 år sedan.
Men zoologiskt sedt hafva de utan tvifvel
vida större frändskap med dem än med
de varelser af lejonsläkt, som den moderna
vetenskapen känner och beröfvat till och
med den af »Physiologus» dem tilldelade
klokheten att med svansen försiktigt sopa
igen sina spår.
Såsom zoologisk handbok gör
»Physiologus» ett nedstämmande intryck. Det
geten. ur göttweih-handskriften.
är sannt, att han i sina senare versioner
upptager ett ganska ståtligt antal djur
— i en flandrisk bearbetning från
trettonde århundradet ända till
tvåhundrasjuttiotre arter —; men bristen på system
och de ytterst knapphändiga notiserna
om djurens utseende och de vilseledande
eller uppdiktade berättelserna om deras
vanor vittna illa om det zoologiska
förståndet hos medeltidens människor. Så
mycket högre blifva däremot
föreställningarna om dessas svärmiska fromhet
och poetiska sinnelag, på samma gång
deras ofta mycket realistiska uppfattning
och föga pryda sätt att se och framställa
företeelserna måste väcka vår förvåning.
Emellertid bär »Physiologus» i all sin
symboliska djurkännedom också vittne om
en viss zoologisk sans, isynnerhet om man
betänker, att bibelns bildrika och
fantastiska fauna varit hans hufvudkälla.
Bland de djur, som ju särdeles väl
skulle passat för »den
naturkunniges» läror, men som han ej
omnämner annat än i förbigående,
äro sålunda drakar och lindormar
och de många hafsvidunder m. fl.,
som både skildras af den klassiska
forntidens författare och
förekomma i bibeln. Hvarför ha de ej
fått följa med? Svaret ligger
måhända däri, att drakarna t. ex..
räfven och korparna. ur göttweih-handskriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
