Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur en diktares lif. Några dikter af G. A. Becquer. Öfversatta från spanskan af Anna M. Roos - Gustaf Frödings femte dikthäfte. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33°
ROBINSON.
Ack, stundom nu jag suckar efter smärtan,
som brände förr min själ —
Väl sorgens dryck är bitter — men att lida
det lefva är likväl!
XVII.
Under de höga hvalfven
af åldriga katedralen
en graf jag såg i dager, som skalf
af färgade fönstrens sken.
Med händer på bröstet knäppta,
en bok mellan hvita fingrar,
en kvinna af marmor, underskön,
sågs hvila på bädd af sten.
Utaf det sista löje
en återglans sågs bida
på hennes anlet — som himmeln gömmer
af sol, som dör, ett dröjande ljus.
Vid hörnen af hufvudgärden
två hvita änglar sutto;
med fingrar mot läpparna tryckta,
de bödo tystnad i Herrans lius.
Ej syntes död hon vara:
hon tycktes blott i skuggan
af mäktiga hvalfven slumra
och skåda himmelen i sin dröm.
Jag trädde ur liöga skeppet
mot dunkla kapellet så sakta,
som när man varsamt nalkas
en vagga, där barnet hvilar i sömn.
Jag stod där och såg på bilden —
och anletets blida dager
och bädden af marmor, som hade
tätt invid muren ännu ett rum,
de väckte uti mitt hjärta
törst till oändligheten,
trånad till lif bortom döden,
där seklerna fly likt sekunders skum —
Trött utaf kampen för lifvet,
trött af den slitande äflan,
minns jag ibland med saknad
det dolda, dunkla dödens bo.
Den tigande, hvita kvinna
jag minnes, och jag tänker:
Hur stilla vår kärlek till döden!
Hur ljuflig är grafvens tysta ro!
GUSTAF FRÖDINGS FEMTE DIKTHÄFTE.
AF ROBINSON.
DIKTAREN själf kallar denna sin nya
versbok »Gralstänk», därmed
hänvisande till ett något äldre
religiöst-spekula-tivt skaldestycke, »Sagan om Gral», i hans
tredje så särdeles uppseendeväckande
diktsamling »Stänk och flikar» af år 1896.
Under legendens skyddande förklädnad hade
han där, som läsaren antagligen minnes,
vågat försöket att låta bjärt genomglöda de
radikala grundlinierna af vår nyare, vår
västerländska kulturs tros- eller tankekraf,
monismen, den omutliga förnekelsen och
förkasteisen af dualism liksom af hvarje annat slags
pluralistisk världsåskådning, hur många och
vördnadsväckande anor en sådan än månde
hafva.
För den med uttrycken mindre förtrogne
torde böra nämnas, att i den monistiska
\
uppfattningen af tillvaron (såsom en enda,
hel, organisk enhet) ingen drift, ingen
egenskap, förmåga eller kraft tänkes vara i
grunden ond, ändamålsvidrig, för de öfrigas
utveckling obehöflig och för egen del blott
själffbrstörande, utan alla tänkas de mer
eller mindre långsamt verka till sin slutliga
förklaring och förädling samt ömsesidigt
till hvarandras väl. Kort sagdt, monismen,
äfven då den jämrar eller ryter öfver
evolutionskampens så tålamodspröfvande
långsamma framfärd, ser i själfva verket vår värld
såsom »den bästa möjliga». Oron, de
hjärt-slitande ångest- och otålighetsropen ur de
känsligaste bröst — såsom här skaldens
— gälla, när allt kommer omkring, blott
frågandet efter någon tillräckligt
’öfverlägsen förkunnare af helhetens höga lära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
