Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Skaldefilosofi. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
ALLEN VANNÉRUS.
harmoniskt förbundet med »det yppersta
i sin krets», och sol-alljaget skall äfven
kunna tänkas genomströmma de jordiska
jagen. Slikt är knappast smakligt i en
poesibok, absolut osmakligt är det i en
afhandling i nutids-metafysik. Den antydda
fantasikonstruktionen utgör liksom slutpunkten
i den Frödingska filosofien.
Begynnelsepunkten är af knappast mindre luftsväfvande
natur. Af det negativa förhållandet, att det
ej kan påstås, »att icke kraft kan
förefinnas i materia, som för våra fem sinnen
icke är uppfattbar», sluter Fröding utan
långa beviskedjor, att det finnes lefvande
väsen, lifsmonader, som existera i denna
för våra fem sinnen ouppfattbara materia.
Därmed är hans monadologi i själfva
verket färdig. Öfverallt myllrar det af
monader: etermonader, mänskliga monader,
sol-alljagmonader. Det är som Kant säger på
något ställe: då en gumma dricker sitt kaffe,
kan hon med skäl förvånas öfver, hvilken
märkvärdig dryck hon förtär; äfven kaffe är
monader.
Monadläran! Hvem vill säga ett elakt
ord om den och dess store grundläggare,
Leibniz? Men då man i våra dagar söker
skaffa monadologien ingång i det svenskä
medvetandet, borde det dock säkerligen
ske på ett vida mera kritiskt sätt.
Fröding tycker, att den Leibniz’ska läran
ännu en gång kan behöfva ställas under
pröfning, och han är nog sangvinisk att
tro, att allmänheten har lust att sysselsätta
sig med något så opraktiskt som metafysik.
Ja, det är ju älskvärdt tänkt. Men
metafysik skulle väl ändå icke vara diktning
utan vetenskap. När innehåller emellertid
en framställning vetenskap och icke dikt?
Svaret är icke så lätt formuleradt. Man
kan näppeligen svara: då den icke är
konstruktiv. Metafysikern behöfver nog både
fantasi och konstruktiv förmåga — och af
de goda tingen har Fröding quantum satis.
Men han saknar visst det prosaiska allvaret
inför den stränga vetenskaplighetens kraf,
subordinationskänslan inför den
vetenskapliga metoden. Hvad är dock vetenskaplig
metod? Den nyttan kunde Frödings
afhandling möjligen hafva med sig, att den
kunde energiskt framkalla den frågan. Jag
vill rätt och slätt gifva ett förslag till svar:
vetenskaplig är den undersökning, som, ut-
gående från en noggrann, hälst fullt exakt
deskription och analys af erfarenhetens
innehåll, sätter de förklaringsbehöfvande data,
med hvilka denna analys laborerar, i
tankesammanhang med hypoteser, hvilka så
mycket som möjligt utmärka sig för »fraglose
Klarheit» — för att använda en tysk
filosofs uttryck. Men ut från denna synpunkt
hafva vi litet svårt att falla i beundran
öfver den Frödingska skaldefilosofien. Något
så viktigt som en hel filosofisk
världsåskådning — viktigt n. b. för den, som öfverhufvud
är intresserad af andliga ting — måste man
önska se framställdt på mera stringent sätt
än det Fröding användt. Man vill här hafva
en kunskapsteoretiskt orienterande inledning,
sedan en metodisk härledning af de
metafysiska grundtankarne, därefter själfva
»lifs-förklaringsförsöket». Sådana afhandlingar
som den Frödingska torde endast stjälpa
filosofien — hjälpa den förmå de icke.
Men man behöfver ju icke taga saken
så seriöst! Nej, visserligen är det icke
något nödtvång. Må den därför ses från
annan synpunkt, och må det då låta så:
den populäre skalden har genom sin
idérika afhandling, som med skäl kan anses som
ett ord i rätta tidpunken — jfr G. H. o.
S. T. den 10 mars—gifvit ett ytterligare,
högt talande bevis på sin eminenta
begåfning, specielt inom det område, där den
intuitiva samskådningens stora konst är
erforderlig, och allmänheten har kraftig
anledning att önska, ja fordra, att det
Frödingska geniet måtte skänka vår bra nog
fattiga filosofiska litteratur allt mera
fulltoniga, skaldiskt inspirerade uttryck för den
djupa världsåskådning, som visat sig bo
på dess botten. Ingen bildad bör försumma
att läsa det lilla mästerstycket. Att
afhandlingen redan är utgången i en, såsom vi
hoppas, snart utsåld andra upplaga är ett
godt tecken. O. s. v.
Summa summarum: en stor skald är
icke alltid en stor filosof. Det gör nu icke
häller Fröding anspråk på att vara —
jämför de blygsamt hållna slutorden i hans
afhandling. Men det vore å andra sidan icke
alltför orimligt att förutsätta, att den, som
är stor på ett område, är stor äfven på
närliggande. Och ut från denna synpunkt var
det som anmälaren med spänd nyfikenhet
öppnade lifsmonadernas bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
