Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tanken. Blad ur min tänkebok af Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
Z. TOPELIUS.
— Hvad är det omedelbara?
— Det, som är jag, men som jag icke
är. Det, som omfattar mig och som
omfattar allt, men som jag ej omfattar.
— Hvad? Det finns således ett, som
du icke behärskar? Vet du väl, alltings
herre, att detta enda störtar din tron?
— Jag vet det, men jag uppreser mig
däremot, jag kan icke erkänna en
öfverman. Jag söker hans namn för att fånga
och binda honom; jag har letat alla namn
från människors tunga och alla ord från
min egen tankevärld. Ännu har jag icke
lyckats fängsla honom i något namn eller
något begrepp, men jag fortfar att leta,
och jag skall finna honom. Min arsenal
är outtömlig.
— Och om du icke lyckas?
— Så förnekar jag honom. Jag har
ofta förnekat honom, hållit honom och
trott mig hafva för evigt bundit honom
eller tillintetgjort honom, men han har
uppstått ånyo, mäktigare än förr, och
bundit mig med osynliga kedjor, som jag
icke kan undkomma. Den förmätne! Är
det icke jag, som behärskar himmel och
jord? Skulle jag hvila, förrän jag har
besegrat min öfverman?
— Fjäril på lätta vingar, hvad vågar
du säga?! Du förnekar den, som har
skapat dig och gjort dig till världens herre.
Är du icke ett utflöde ur hans eviga
urkälla?
— Man har sagt mig så, men icke
bevisat det. Om jag lyckas utfinna ett
ursprung, där allt härstammar ur sig själf
genom atomernas slump, då är äfven jag
lösgjord och frigjord från alla band.
— Fjäril, fjäril, hvarför framleta ett
ursprung, som förnedrar skapelsen till
atomernas lekboll? Du har själf nödgats
erkänna, att denna din uppfinning icke
mer är en tanke, utan ett vanmäktigt trots!
Förstår du icke att du med ditt
öfvermod förnekar icke blott ditt ursprung,
utan äfven dig själf?
— Bevisa mig det! Är jag icke
odödlig? Är jag icke allsmäktig? Är det ej
jag, som skapat världen? Och jag skulle
förödmjuka mig!
— Detta omedelbara, outsägliga, för
hvilket du förgäfves söker ett namn, denne
din förnekade, hånade, dödade och
åter-uppståndne öfverman har förödmjukat
sig själf så djupt, att han nedstigit till
din sinnevärld i en hydda af stoft, tänkt
dina tankar och stridt dina strider, men
utan trots, utan högmod, utan afund och
härsklystnad. Du har förnekat honom,
och han har erkänt dig som sitt älskade,
förlorade och återvunna barn; du har
skymfat, slagit, beljugit och dödat
honom, och han har förlåtit dig; du har
vältrat en klippa öfver hans graf och tryckt
ditt insegel därpå, och likväl har han
segrande uppstått ur grafven som lifvets
herre, men blott för att åter älska dig,
förlåta dig, helga dig. Är du förmer än
han, att du icke vill höja dig till honom,
där han böjt sig till dig, och blifva en
arfvinge till hans härlighet, såsom han
iklädt sig din ringhet?
Fjäriln fläktade oroligt med sina
vingar, såsom ville han åter säga: Bevisa
mig, att allt detta är sant!
Jag fortfor: Tvifla, det är din medfödda
rätt, men sök, det är din lika medfödda
plikt! Sök icke namn, icke ord, icke
mångtydiga begrepp; sök det omedelbara
i dess ogrumlade ingifvelse hos barnet,
innan detta ännu har vaknat till din
brustna tankevärld; sök det i samvetet,
i ångern, i den troendes bön, sök det
i de skapade tingens samband och
ändamål, sök det i lifvets ord, som flutit ur
eviga källor; lägg detta tillsammans,
förneka icke dig själf, men förneka ditt
öfvermod och kalla dig tro, men om detta
ord skrämmer dig, kalla dig något annat
kalla dig forskningens resultat! Lägg
visshet däri, och du har funnit den sanning
du sökt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
