Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEY.
374
och det är därför vid detta jag framför
allt kommer att stanna under mitt försök
att gifva ett intryck af Diderot, starkt nog
för att locka andra att själfva fördjupa sig
i hans verk. *
Diderot var personlig vän med många
konstnärer, en flitig gäst i deras atelierer.
Grimm, som ofta lyssnat såväl till hans
utbrott af beundran öfver god konst som
till hans satiriska utfall mot dålig konst, fick
1759 den lyckliga tanken att be Diderot
skildra Parissalongen för den
Correspon-dance litteraire, som Grimm hvar fjortonde
dag afsände till Europas hof. Grimms säkra
instinkt förde sålunda Diderot in på ett
område, som denne troligen ej af sig själf
skulle funnit och där han kom att utveckla
en alldeles ny sida af sin genialitet. En
af vårt århundrades stormästare på kritikens
område, St. Beuve, påstår t. o. m., att om
än encyklopedien är Diderots största verk,
så äro hans Salonger hans yppersta; att
han är skaparen af »la critique émue,
em-pressée, éloquente,» den kritik som är
fruktbar och genomträngande. Han ägde,
säger St. Beuve, den förmåga af half
metamorfos, som är en kritikers triumf, det vill
säga förmågan att se ett verk, att läsa en
bok i dess skapares egen anda. Och genom
denna förståelsens intensitet och snabbhet
blef Diderot som kritiker »den store,
moderne journalisten, tidningsmännens Homer».
Under sina besök på Salongen noterade
Diderot sina intryck på små lappar, af hvilka
han hade fickorna fulla, och dessa
anteckningar utarbetade han sedan under tio till
fjorton dygns forceradt arbete. Så
noggrann var hans iakttagelse, att hans
skildring af hvarje konstverk åter framkallade detta
in i de minsta enskildheter. Den
utomordentliga öppenhet, med hvilken Diderot i
sina Salonger kritiserade också sina
vänners verk, förklaras till en del af att hans
Salonger icke offentliggjordes utan endast
cirkulerade i afskrifter. Men dessa lästes
begärligt, och den fina Parisvärlden, som
* Det efterföljande utgöres af anteckningar, gjorda
under läsning af Diderot. Jag har hämtat dessa
yttranden än här, än där i hans salonger eller estetiska
afhandlingar och sammanställt dem för att sålunda gifva
ett intryck af det väsentliga i Diderots konståsikter.
Många yttranden äro endast kort sammanfattade,
andra åter omedelbart anförda, såsom citationstecknen
då angifva.
trott sig så konstförståndig, började nu inse,
att den hittills nästan intet begripit, att den
hållit till godo med det underhaltiga och
gått förbi det ypperliga. Publiken lärde
sig se på konst, och Diderot skapade hos
sina landsmän ett sjette sinne, konstsinnet,
hvilket sedan i så hög grad förfinats och
utvecklats. Redan Diderot själf
utvecklades till ett allt djupare förstående af
konsten genom sina egna iakttagelser och
genom sitt kamratumgänge med artister sådana
som Chardin och Greuze, Fragonard och
Vernet, Houdon och Falconet. Å andra
sidan erhöllo konstnärerna — liksom
Diderots andra vänner — under umgänget med
honom otaliga tändande tankar. Om
Diderots konstomdöme sålunda förfinades,
var däremot stilen i hans »Salonger» från
första stunden enastående och bedårande.
Medan han skildrar och bedömer
konstverken, ler och leker han, komponerar och
tecknar, modellerar och målar! Han
berättar anekdoter och minnen, meddelar sina
ide’er och sina intryck. Framför allt
meddelar han sin egen personlighet, sitt eget
sätt att njuta den goda konsten som ett sällt
rus eller att lida den dåliga som en
personlig olycka. Man ser hans axelryckning
inför vissa taflor — särskildt taflor med
anspråk : Ces gens satis verve et sans gènie
sont effrayés de rien! — liksom man ser
blickens eldiga hänryckning inför andra.
Man hör hans rika stämma uttala en gudaglad
beundran eller en gudamäktig vrede. Genom
denna underbart geniala stil — hvilken han
själf karakteriserar som riche, varié, sage,
fou — är det konstkritikern Diderot lär sin
samtid, att kritiken äfven hör till de fria, de
bildande konsterna; att den, med de andra
konsterna som stoff, skapar nya
skönhetsvärden och öppnar blicken för hittills osedda
sanningar. Att kritiken som själfständig
konstskapelse ofta kan vara myçket mer värd
än de verk den kritiserar, därpå äro
Diderots Salonger ett af de yppersta bevisen.
Intet exempel är i detta afseende mera
betecknande än när Diderot i Salongen 1767
— den yppersta af alla hans Salonger —
skildrar sina vandringar eller sin hvila i
en vacker nejd i sällskap med en abbé
och dennes lärjungar. Det ena
natursceneriet, den ena stämningen följer på den
andra, och allt hvad man ser ger anledning
till djupsinniga yttranden. När man sålunda
läst en af idéer sprudlande essay, får man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
