Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIDEROT SOM KONSTKRITIKER.
375
veta — att alltsammans endast varit en
redogörelse för sju landskapstaflor af Vernet!
Ingen uppskattar nu dessa med samma värme
som Diderot, men däremot njuter man hans
skildring af dem lika intensivt som hans
samtid.
Diderot är själf fullt medveten om
kritikens betydelse. Han vet, att
snilleverkets öde i den tid, då det skapas, är
ytterligt ovisst. Snilleverket är, säger han, det
enastående, det förut icke varande, och
endast den, som återför det till naturen,
hvilken varit dess ingifvelse, kan förstå det.
Men hvem förstår att återföra verket till detta
dess ursprung? Endast ett nytt geni! »Och
således måste det nya snilleverket vänta på
framträdande af detta andra geni, som
ensamt kan upptäcka verkets egendomliga
storhet.»
Man blir ledsen å konstens vägnar att
den icke — samtidigt med Diderot —
frambragte många nya snilleverk. De hade då
icke behöft vänta på eftervärlden för att bli
upptäckta!
& &
Det är framför allt originalitet, äkta
naivitet och naturkänsla som Diderot
söker hos ett konstverk. Saknar det dessa
egenskaper, bevisar han deras frånvaro och
finner de fyndigaste uttryck för att
åskådliggöra den konventionela, kalla och
banala framställningen. Han ser t. ex. en tafla,
hvilken skall föreställa Psyke, som går
fram för att lysa på Amor. Hon kommer
skridande med afmätta steg, med lampan
på rak arm . . . Diderot utbrister: »Har
denne målare då aldrig sett en mor, som
om natten smyger sig till sitt barns bädd?
Vet han icke, hur sakta hon går, hur
varligt hon lutar sig fram, hur hon skuggar
med handen för ljuset och huru detta ger
en halfgenomskinlighet åt hennes ögonlock?»
Inför en stor tafla, som föreställer en
familjefest, förklarar han: »Det har aldrig
fallit dessa barn in att gå fram och ropa:
’God dag morfar!’, aldrig denna hustru att
sluta maken i sina armar! Och dock
föreställer taflan den lyckligaste familj i
Frankrike, en familj där man innerligt älskar
hvarandra. Men det är hemma hos sig
dess medlemmar älska hvarandra, alls icke
på taflan! ...» Och efter en stunds dylik
kritik, som han sammanfattar i omdömet:
»det hela är en stor och ledsam solfjäder»,
medger han att — tygerna äro bra målade!
Taflan var af vår Roslin, om hvilken
Diderot emellertid på ett annat ställe säger,
att han kunde blifvit en verkligt god målare,
»om han i tid kommit till Atén ...»
Sin munterhet ger Diderot fritt lopp,
när han t. ex. beskrifver en af Fragonards
»barn-omeletter», hopvispad af armar, ben,
hufvud, kroppar m. m. eller en St.
Augustini himmelsfärd. Han frågar sig:
»Kommer den helige mannen fram, eller
kommer han icke fram? Jag vet intet om
saken. Jag vet bara, att om han faller, så
är det inte hans fel, utan de båda satans
änglarne, hvilka åse hans mödor och
endast håna dem. Men kanske är det ett par
— pelagianska änglar?»
I hög grad tillämpligt äfven på nutidens
förhållanden är Diderots yttrande inför en
Korsfästelse: att Kristus i Frankrike har
ett. olyckligt öde; när han utgår ur den
ene artistens händer, öfverantvardas han i
en annans, som öfverantvardar honom åt
en tredje, och alla misshandla de honom!
Särskildt om denna korsfästelse ville han
anmärka, att la religion soujfre ici de
toute part. Allra strängast är Diderots kritik
af mytologiska och historiska ämnen. Han
tar fram sin Homer ur fickan, läser upp
ett stycke och frågar målaren, om denne
nu börjar ana hvad naiv storhet, hvad
natursanning är. Skall t. ex. gubben på denna
tafla vara Jupiter — i så fall igenkännelig
endast på 1’oiseau portefoudre, som han
har vid fötterna? Skall denne figur vara
Telemak, som återser sin mor? En son,
som knappt är fyra år yngre än modern,
dessutom en son af trä sans åme et sans
entrailles, utan en skymt af sonlig ömhet?
Och detta stycke skall föreställa Andromedas
befrielse? Hon ryckes undan ett smutsgrönt
odjur, som tydligen är tillverkadt i en
fajansfabrik och som lugnt åser, att man
bortför dess byte. Andromeda har på den öde
klippan icke förlorat något af sitt goda
hull, och det är föga underligt, att Perseus
utan minsta skymt af passion bortför henne,
hängande däst och otacksam öfver hans
arm! Och denne herre, som bär sin toga
så att man ser, att han brukar det plagget
för första gången — han skulle vara Cæsar?
»Och dessa gracer! Hvad göra de? Jag
vill dö, om de själfva enS ana det. De visa
sig! Men så var det icke som skalden såg
dem» . . . Och nu skildrar Diderot själf ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
