Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
ELLEN KEY.
vårlandskap i månsken, med ung grönska
på bergen och sorlande bäckar, med
hvilkas vågor månens silfver blandas, ensligt,
tyst — men på ängens mjuka gräs, i
skogens närhet, dansa behagens gudinnor.
Deras hull är fast, och månskenet ger hudens
hvithet en dämpad glans; deras rörelser
äro lätta .. . Den gamle Pan spelar på sin
flöjt; två unga fauner spetsa sina redan
spetsiga öron . . . dryaderna komma fram
ur skogen, najaderna titta fram ur vassen . . .
Så utbrister han: »Men dessa Van Loos
gracer, de äro ordnade af dansmästaren. Och
hvad är det, som håller fast skynkena kring
deras höfter? Endast artistens dåliga smak
och folkets dåliga seder. De veta icke,
att det är en afklädd, icke en naken kvinna
som är oanständig» . ..
Diderot framhåller, att tusen målare dö
utan att veta, hvad människohullet
verkligen är, ty »klimatet och religionen hindra
konstnärerna att få se det nakna». Diderot
har träffande uttryck för att skildra en sann
eller osann karnation eller form eller
rörelse. Han har framför allt en fin
känslighet för luft, ljus, dagrar och färg. Det
är med Rembrandt han ofta jämför den
clair-obscur hans samtida framställa. Hör
hur han t. ex. talar om en tafla i
ljusbelysning: »Detta är icke skenet af ett
ljus utan återskenet af en eldsvåda.
Skuggorna ha intet af det sammetsmjuka svarta,
dagrarne intet af det harmoniskt milda,
som de erhålla i ljussken; det finnes ingen
fin dimma mellan den lysande kroppen och
det belysta, inga lätta halftoner» . . . Han
finner nya ord för att skildra färger: det
däfvet drufblå, det moget pärongröna ocli
otaliga andra nyanser iakttar och återger
han. Han talar drastiskt om
»pepparkaks-karnation», om »smetning med
pistache-glace», om »trädraperier» — för att beteckna
det eländiga, som han vanligen slutar med
att anbefalla till lumpboden — »såvida
icke själfva lumphandlaren kommer att göra
svårigheter» . . .!
Diderot säger ypperliga ting om
kompositionen, om den enhet och samverkan
som han där älskar. Alla gestalter på en
tafla böra vara inordnade i en enda
handling, och denna bör vara klar och tydlig.
Eör att nå denna enhet vill han icke gärna
»ha fler gäster på duken än vid Lucullus’
bord», nämligen högst musernas antal. . .
Intet är skönt utan enhet, och enhet finnes
icke utan delarnes underordning; skillnaden
mellan enhet och enformighet är densamma
som mellan en skön melodi och en
ihållande ton . . .
Han framhåller betydelsen af att
underordna detaljerna, att ej för mycket vårda
accessoarerna, om man vill nå den starka
helhetsverkan. Han är genomträngd af
vissheten, att enkelhet är villkoret för såväl
det sköna som det sublima och att den
stora stilen är alldeles oberoende såväl af
dukens som af ämnets dimensioner ... »Men
hvad skall man göra med en konstnär,
hvilken, när man säger honom, att ett hufvud
verkar smått, svarar: ’Det är dock i
öfver-naturlig storlek!’» Framför allt tröttnar
Diderot ej att framhålla naivitet som villkor
för al stor konst, »ett lyckligt och
otvunget barns naivitet». Han vet att, ehuru
»naiviteten alltid är sann, är sanningen
icke alltid naiv.» »Man är naivt hjälte,
from, skurk, talare, filosof — eller man är
det icke . . . Man är naivt träd, blomma,
planta, djur. . . Naiviteten i konsten är
en stor likhet med saken själf i förening
med en stor lätthet att utföra den . . . Det
naiva finnes i det våldsamma som i det lugna,
i handling som i hvila. Det beror på nästan
intet. . . Ibland är artisten det helt nära —
men är där dock icke . . . Det som räddar
Teniers och nästan alla holländare och
flam-ländare från att vara låga, det är icke blott
magien i deras konst, utan det naivt oädla
i deras oädla gestalter .. .
I hvarje genre är det bättre att vara
extravagant än kall. . .
Hufvudsaken för artisten är att
återgifva den härskande lidelsen så starkt, att
man icke frestas att söka efter de
underordnade lidelser, hvilka äfven uttryckas af
samma ansikte.
En komposition kan vara fattig med
många figurer och rik med få . . .
Det mödosamma är motsatsen till det
lätta — som dock ofta kostat mycken
möda . . . Naturen själf är aldrig ansträngd,
men dess efterhärmning är det ofta . . .
Förkortningar äro. kunniga, sällan
tilltalande. Det finnes en behagfull
vårdslöshet och vårdslöshet utan behag . . .
Vårdslöshet i utförande kan försköna
en liten sak men förstör alltid en stor sak . . .
Det sköna är endast det sanna,
uppenbarast genom möjliga men sällsynta och
underbara omständigheter . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
