Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
ELLEN KEY.
klimatet, det geografiska läget, molnens
och himlens beskaffenhet, och att
olikfärgade föremål erhålla olikfärgade
skuggor. Den store konstnären inser, att
uttrycket och hållningen ändras genom ett visst
arbete, ett visst yrke, en viss odlingsgrad,
ett visst samhällsskick; att karnationen blir
annorlunda under inflytandet af vissa
lidelser. Han vet, huru anletet och gestalten,
hållningen och uttrycket påverkas af stora
olyckor, men att icke alla olyckor — t. ex.
pesten eller kriget, hungern eller ovädret —
framkalla samma slags verkningar. Den
dålige konstnären söker attityden, som är
falsk och liten, i stället för aktionen, som är
sann och skön; han finner grimasen, icke
det verkliga uttrycket!
Om en poet yttrade en gång Voltaire:
’il ii ira pas loin, il n’a pas le secref —
och hemligheten enligt Voltaire liksom enligt
Diderot, hvilken anför uttrycket, den är
att välja ämnen af djupt allmänmänskligt
intresse . . . »Ju starkare vår inbillning, vår
känsla sättas i rörelse af ett konstverk, ju
mer det uttrycker af våra erfarenheter, ju
mer griper det oss.» Det största verket
blir då enligt Diderot det, som bäst uttrycker
någon eller några stora, allmänmänskliga
erfarenheter .. . Det är endast geniet som äger
den intuition, hvilken behöfves för att
upptäcka sådana ämnen . . . Smaken är den
genom upprepade erfarenheter vunna lättheten
att uppfatta det sanna tillika med de
om-ständigheter, som göra detta skönt, samt
att snabbt och lifligt röras af det sköna,
när man möter det.. .
Den antika konstens öfverlägsenhet
består däri, att den trefvade sig fram i
naturen, tills den långsamt upptäckte skönheten
i naturen. Vi trefva oss icke fram till en
allt djupare förståelse af naturen, utan vi
härma dessa antikens genom naturstudium
långsamt vunna resultat. »Men intet i
naturen sker i språng, i konsten lika litet som i.
någon annan skapelse», och när vi tro oss
kunna öfverspringa antikens naturstudium
genom studium af antikens konst, då blir
vår egen konst kall och oäkta . . . Hvad vi af
antiken hafva att lära, det är att, som den,
på egen hand i naturen urskilja det sköna.
Det sköna upptäckes genom naturstudium
men vinnes icke genom naturefterhärmning;
den verklige artisten nöjer sig icke med
att göra endast det som är . . . Och till de
konstnärer, som invända, att alla dylika fun-
deringar endast äro metafysik och att
metafysik icke har med konsten att göra, svarar
Diderot: »Veten I då icke, att er konst
just är den metafysik, som har naturen, den
sköna naturen till föremål, och att af all
metafysik är denna den sublimaste?
Diderot angrep konstnärernas brist på
bildning. Han är lika ledsen, när målaren
inte kan läsa och skrifva, som när han
inhämtat dessa färdigheter men inte kan —
måla! Den äkta konstnären har tänkt och
åtminstone läst de store diktarna samt lärt
af dem . . . Den äkta konstnären har af
naturen känslighet, originalitet, humör . . .
Det finnes knappt någon smakens häfdvunna
regel, som icke geniet kan våga bryta och
dock lyckas . . . Smakens regler äro till gagn
för hvardagsmänniskan, till skada för
geniet . . . Men hvarje gång geniet bryter
smakens regler, ropar man strax på förfall:
på den tid, då man målade blott med två
färger, fick den målare, som började bruka
en tredje färg, helt visst namn om sig att
vara un débauchè!
Diderot var den som först upptäckte den
unge David. När Diderot en gång berömde
dennes genomtänkta uppfattning af ett ämne
men David svarade, att han alls icke
handlat afsiktligt, som Diderot trodde, utan
endast af instinkt, utbrast Diderot:» Dess bättre,
om ni kan göra sådant endast af instinkt.»
Den egenskap, hvilken gjorde Diderot
nyskapande som konstgranskare, var hans sundt
sinnliga, fint utvecklade känslighet för
naturen -— såväl landskapets som
människokroppens natur och de mänskliga själsrörelsernas
naturliga uttryck •— samt hans sympatiska
syn för småfolkets lif, för den enkla tillvarons
poesi, för alla lifvets äkta värden. Men om
han sålunda är en realist i förhållande till
tidens idealism, sådan den tedde sig på de
stora, innehållstomma mytologiska och
idylliska dukarna, så är han dock fullt medveten
om att det konstnärliga snillet alltid
idealiserar naturen genom sitt urval, och han
bekämpar inom den bildande konsten som
inom skådespelarkonsten en idéfattig
naturkopiering. Diderot vill, att konsten skall
vara en nyskapelse, som uppenbarar en
högre och allmängiltigare skönhet än den
blotta naturhärmningen, att den skall dana
un etre imaginaire. Liksom Wilde i våra
dagar, känner Diderot faran al ’lögnens
förfall’, ty lögnen är, enligt Diderot, den
skapande fantasiens väsen och rätt. Ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
