Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIDEROT SOM KONSTKRITIKER. 79I
gången danar den — i chimäran,
sfinxen, centauren, vinghästen och faunen
-den groteska fantasibilden af lifvet, den
andra gången med samma rätt den ideala
fantasibilden. Den store konstnären söker
den ideala skönhetslinien, hvilken nästan
försvinner med den geniale konstnär, som
för hvarje gång på nytt upptäckt den. Denna
upptäckt är konstnärens individuela
genombrott af traditionen. Men sedan göres detta
geniala genombrott vanligen — genom
efter-aparne — till en ny tradition, medan hvarje
konstnär i stället borde förstå, att han har
den största möjligheten att för egen del
finna sin ideala linie icke genom att härma
dem, som före honom funnit sin, utan
genom att söka den, där de store mästarne
för hvar gång funnit den, nämligen i
naturen själf. . .
Diderots konstteorier inverkadepå Gæthe
och före honom troligen äfven på Lessing.
Dennes Laokoo7i utkom 1766, och som
Diderot redan 17 51 utgaf Lettre sur les
Sourds-muets, där en sida innehåller hela den teori,
som Lessing sedan utvecklade i sitt
epokgörande verk, så torde Diderots idéer äfven
i detta afseende hafva nått Lessing och
väckt eller styrkt hans egen tankegång.
Diderot var starkt medveten om de skilda
konstarternas gränser. Han vet, att
skulpturen icke passar för det tillfälliga, knappt
för det komiska: »marmorn skrattar icke.»
Skulpturen kan våga mera nakenhet:
emedan dess material är så kallt, så
motsträf-vigt, förlänar det åt ämnet något
tillbakadraget och utsökt. . . Skulpturen förutsätter en
än mera hårdnackad och djup entusiasm än
målarkonsten: den kräfver af artisten ett större
mått af den starka hänförelse, som utåt ter
sig som lugn, af den inre eld, som glöder
osedd; skulpturen är en våldsam, häftig
men tigande och försynt konst» . .. Diderot
klargör, hvarför de ämnen, som lämpa sig
för poesien, icke lämpa sig för konsten:
på papperet finnes hvarken tidens,
rummets eller handlingens enhet, ingen
bestämd gruppering, ingen markerad hvila,
ingen clair-obscur, ingen ljusets magi, inga
skuggor, toner, halftoner, perspektiv, plan.
Inbillningen ilar snabbt från bild till bild och
omfattar allt på en gång . . . Men den
bildande konstnären åter, han »måste förstå
att fånga det flyktiga, odelbara ögonblick,
då hct7idlingen nått sitt maximum af
intensitet och tydlighet». Denna Diderots
tanke borde begrundas i många af nutidens
atelierer!
Emedan utkastet ofta Ȋger mer af
lifvet, därför att det har mindre af formen»
har Diderot för skizzen en stor förkärlek.
Men han vet, att ett liffullt utkast ofta endast
är resultat af en eldig, ungdomlig
hänryckning, medan en god tafla däremot alltid
är en mästares verk, »en mästares, som
iakttagit, tänkt, begrundat och arbetat
mycket» . . . Till detta visdomsord, som vår
tid äfven behöfde behjärta, kan läggas ett
på vissa nutidsföreteelser ännu mera
till-lämpligt: Le goiit de /’extraordinaire est
le caractère de la médiocrité.. .
Diderot vill således, att de unga
konstnärsämnena skola arbeta och lära, men
arbeta ute i lefvande lifvet. Han är den förste
som energiskt anfaller akademierna, hvilka
förstöra konsten och »knappast ens duga
att skapa iskalla kopister eller efterapare».
Han vill under ett par år sätta lärjungen
i en god ritskola med modellstudium men
sedan sända honom ut i naturen, naturen
som hvarken i fråga om färg eller teckning
skapar manér, medan akademien eller
professorn alltid på längden bibringar manér.
Akademimodellen är, menar Diderot,
konstens olycka, och alla de år, som brukas
på detta modellstudium, äro, i bästa fall,
förspillda, men vanligen farliga . . . Hur
skall man kunna lära något af modellen,
när en stackars såte, som skall klä’ af sig 3
gånger i veckan och ställas i attityd af
läraren, omöjligt kan ha en naturlig ställning? Se
på en verklig »vattenbärare vid brunnen»
eller en »döende» i sin bädd eller en
»brottare» nere på gatan — de se inte ut som
modellen, hvilken skall föreställa dem i
modellsalen! . . . Krogarna erbjuda bättre
modeller än akademierna! . . . Och Diderot
anbefaller som föredöme den unge konstnär,
hvilken, innan han satte penseln till duken,
på knä bad: >iAlon Dieu, délivrez-moi du
niodele!»
Liksom Diderot bekämpar akademierna
som en fara för konsten, bekämpar han
äfven det vanliga antagandet, att de rikes
lyx skulle gagna den. De rike köparne
nödga tvärtom konstnärerna att taga
hänsyn till deras ofta dåliga smak. Det är
endast en verklig konstkärlek hos hela
folket — en kärlek hvilken anvisar
konstnären stora uppgifter — som varaktigt
gagnar konsten. Diderot saknade djupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
