Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIDEROT SOM KONSTKRITIKER.
383I
all-lifvets gudomlighet, då han förnimmer
Guds ande i det sakta suset från det vajande
skördefältet och hoppas på sin
återuppstån-delse i drufvans klasar eller i skogens
blomster. Den stora konsekvensen i hans
tänkande är den tanke, som han i sin tidigaste
ungdomsskrift uttalade och hvilken blef den
sista hans döende läppar upprepade: tviflet
är det första steget mot filosofien. Den
ledande tråden i hans studier är kärleken till
naturen, hvilken han kallar »en kvinna, som
med hvarje flik hon lyfter från sin gestalt
väcker längtan att få se ännu mera.»
Universela andar bli icke fanatiska,
och Diderot unnade af allt hjärta de
teologiska »kryckorna åt den, som behöfde
dem». Hans polemik mot kristendomen
och hans argument för den naturliga
religionen äro af samma art som Voltaires,
och Diderot är stundom i sin polemik lika
klar, lika elegant som denne, men mycket
mera djup och finkänslig. Dialogen mellan
Diderot och marskalkinnan de Broglie är
det yppersta uttrycket för Diderots
agno-stiska ståndpunkt, för hans visshet att fasta
religiösa begrepp alls icke behöfvas för att
kunna lefva sedligt, och att en full ärlighet
gent emot sig själf, sina tvifvel och sin tro är
den tryggaste väg, på hvilken människan kan
begifva sig in i det stora mörkret, vare sig
att detta sedan för evigt kommer att
omsvepa vårt medvetande eller att det
kommer att skingras för att visa oss våra
jordiska misstag.
Det är framför allt i sina försök till
världsförklaring och i sin på dem stödda
tendens till en Umwerthung aller Werthe
som Diderot visar sig så mycket djupare än
Voltaire.
Diderot hade studerat sin stora samtida
Haller och äfven gjort själfständiga
iakta-gelser af naturen. Han nedlägger
resultaten af sina studier i sin lilla skrift »Le Rève
de d’Alembert», 0111 hvilken han med full
rätt skref till Sophie Voland, att det icke
är möjligt att vara pius profond et pius
fou, än han där visar sig. Man har, medan
man läser den, intrycket af att i en ännu
natthöljd tankens rymd bevittna ett bollspel
med glödande klot, klot hvilka en gång
skola afkylas till beboeliga världar: en
praktfull lek, där bollspelaren vågar allt och kan
allt hvad han vågar.
Och de af Diderots geni nyskapade,
ännu heta och flammande idéerna — hvilka
äro de? De samma som Lamarck och
Gæthe, Darwin och Spencer, Comte och
Claude Bernard gifvit världen i en mer
fullbordad form. Diderot anteciperade med sin
geniala intuition lärorna om urvalet, om
kampen för tillvaron — redan han visste att
»världen är den starkes hus» — om
ärftlighet, om afpassning. Transformismen —
eller evolutionen — var för honom en lika
själfklar sanning som för nutiden, och han
drog ur biologien och psykologien de
djärfvaste slutsatser i fråga om de sociala och
etiska begreppens nydaning.
Jag förbigår här dem af Diderots idéer,
om hvilka man kan säga, att de blifvit
fortsatta af franska revolutionen och
socialismen. Jag vill endast framhålla en enda
reformplan, den som Frankrike först i vår tid
börjat realisera: att skapa en från kyrkan
frigjord, för alla gemensam, kostnadsfri
bottenskola, där Diderot ville att de
fattigas barn äfven skulle få mat.
Undervisningen skulle vara realistisk, i vår mening
af ordet real-skola, och därjämte omfatta
undervisning äfven i moral- och
samhälls-lära, just sådan som den franska skolan
nu faktiskt meddelar. Efter denna
bottenskola tänkte sig Diderot sedan
fortbildningsskolor för olika yrken, liksom för klassiska
eller andra studier.
Med ett ord: det är nästan retsamt att
finna, i hvilken grad Diderot ägt »primören»
af nästan alla vårt århundrades nydanande
ideer!
Innan jag lämnar Diderot vill jag
framhålla ännu ett drag, som är mig särskildt
sympatiskt, nämligen hans praktfulla vrede,
när någon af hans obegåfvade
meningsfränder fördummade och förytligade hans
egen lifsåskådning, beröfvade hans ideer
deras clairobscur, deras toner och halftoner,
deras djup och deras lyftning, deras aning
och deras fiärrsyn. Hur apolloniskt flår
han icke t. ex. Marsyas-Helvetius, emedan
denne såg så ytligt på geniets hemlighetsfulla
och oberäkneliga väsen, att han t. ex. kunde
påstå, att slumpen leder till de stora
upptäckterna och förväntan om njutning till
de stora skapelserna. Diderot framhåller
tvärtom mot Helvetius, att hvarken
slumpen eller lyckobegäret skulle kunna få honom,
Diderot att själf frambringa vissa storverk:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
