- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
396

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Om måleri och skulptur i Sverige till början af 1800-talet. Af John Kruse. Med 8 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

396

JOHN KRUSE.

— dotter till en »bergsrådman» Lidman
i Falun och farmor till den
grosshandlande J. H. Scharp, hvilkens storartade
donation till Nationalmuseum möjliggjort
Carl Larssons fresker — har Martin
också åstadkommit ett mästerstycke. Den
unga 2l-åriga frun, afmålad på själfva
julafton 1784, är ett allra mest
förtjusande litet fruntimmer med den öppna,
kvicka och vakna blicken ur de gråbruna
ögonen, den smala fina munnen och
ansiktet inramadt af det i valkar högt
uppsatta, i långa sidolockar nedfallande mörka
håret, i hvilket ett gult band.är inviradt.
Hon är klädd i en dräkt af skimrande
mörk guldfärg med en luftig hvit
florsslöja öfver axlar och bröst och sitter i
en liten grön gustaviansk rundsoffa mot
ett likaledes grönt bakgrundsdraperi.
Den unga frun har säkert jämte sitt klara
förstånd ett ömt och svärmiskt hjärta.
Hennes utseende låter ana det, men all
tvekan försvinner, då vi upptäcka på
hennes vänstra arm en bok, hvilande vid
hennes hjärta, och finna, att det icke är
någon annan än det poem, älskadt af
alla ömma själar redan på 1760-talet, i
hvilket Creutz i mjukt fallande
alexandriner besjunger Atis och Camillas
»enfaldiga och förtjusande kärlek», för att
tala med skaldens vän Gustaf Fredrik
Gyllenborg. På den uppslagna bokens
blad läses nämligen öfverskriften: Atis
och Carn[ illa) och början af ett par rader
i diktens inledning:

Och dygden ville själf Camillas skapnad söka,
Att mera älskad bli och få sin dyrkan öka.

Färgharmonien i ett varmt guldbrunt
och mörkt grönt är alldeles utsökt i detta
porträtt. Pendantbilden af fru Scharps
man i lilafärgad kostym mot blågrön
bakgrund är likaledes ett vackert måladt,
förträffligt porträtt. Den unge
grosshandlaren med den småförnumstiga nyktra
minen och den något utskjutande
trumpna underläppen ser visserligen allt annat

än poetiskt svärmande ut. Väl har han
en bok han också, men är det ett poem,
så är det nog Gyllenborgs
»Världsföraktaren». Man får hoppas, att han ej
mot sin lilla fru iakttog den
världsföraktande »unga Lisidors» uppförande:

Sin Iris sökte han med stränga läxor vinna,
Och sedo-reglor gaf, när han begynte brinna.

I ett par miniatyrer af Bossi hade man
nöjet återse herrskapet Scharp efter 14 år.

Hos den store porträttören Breda, en
boren kolorist, har man, synes det mig,
icke skilt de olika inflytanden, som i
England påverkade honom. A ena
sidan var det hans lärare Reynolds’ från
studiet af de gamle mästarne hämtade
starka och mättade färger, som lockade
honom, å andra sidan den mera modernt
engelske och distinguerade Gainsboroughs
ljusa och svala toner i blått och silfver.
Man finner bland Bredas porträtt båda
slagen, men högst synes han mig nå i
de bilder, som inspirerats af Gainsborough,
med hvars drömmande naturlyriska lynne
hans eget närmast stämde samman, ty
det är mindre karakteren än en
musikalisk stämning hans porträtt gifva. Till de
Gainsborough-artade bilderna hör den
härliga Teresa Vandoni i Nationalmuseum.
Till dem hör äfven det här återgifna
porträttet af den 25-åriga fru von
Langenberg, hållet i en ljust blåhvit ton. Bland
Bredas öfriga arbeten vill jag särskildt
nämna porträttet af modern, ännu så
starkt påverkadt af hans förste lärare
Pasch, det romantiska, bleka
själfpor-trättet, röjande starkt inflytande af
Rembrandt (via Reynolds), samt de
mästerliga porträtten af grosshandlaren Tarras,
konstnärens son John och skalden
Oxenstjerna, det sista en verklig karaktersbild
af den evigt ungdomlige, lekfulle skalk och
svärmande naturpoet, som gömde sig
hos den något tryckte diplomaten och
hofmännen med serafimerkraschanen på
den gröna fracken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0448.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free