Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Kain och Abel. Drama i 1 akt af Helge Rode. Öfversättning från författarens manuskript af A. R—e - Bergen och Bergenutställningen. Af H. Wiers-Jenssen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 6
HELGE RÖDE.
hagar, (stönar.)
Släpp mig! Du stryper mig!
kain.
Vill du då följa med godvilligt?
hagar, (stöttar)
Ja, om du vill släppa mig.
kain. (släpper hemie.)
hagar.
(står ett ögonblick och andas tungt. Hoppar
därpå i ett språng upp på ett af klippblocken och
ropar.jj Jag vill vara fri. Jag vill vara hos Abel.
(Hon störtar ned.)
kain.
(skyndar fram till klyftan. Ser ned, länge.
Vänder sig blek om, stönar)
A, å, jag har dräpt min lille bror! Jag har
dräpt min lille bror!
(Hati faller ned på sitt ansikte.)
(Ridå.)
-S’S-
BERGEN OCH BERGENUTSTÄLLNINGEN.
AF H. WIERS-JENSSEN.
öfversättning från förf:s manuskript.
Med 6 bilder.
VI äro icke norrmän — vi äro
bergensare!»
Det är icke så särdeles länge
sedan östländingarne lade bergensarne
dessa ord i munnen — och de kmide ha
varit sagda. Ty under århundraden har
Bergen, västlandets hufvudstad, en gång
hela landets främsta stad, intagit en
särskild ställning bland Norges städer, och
det har varit tider, då dess invånare icke
varit riktiga norrmän.
Tryggt och väl ombonadt ligger den
gamla staden mellan fjäll, som blott öppna
sig ut emot hafvet. Och detta haf tycks
ha haft mer lättfunna vägar ut till Europa
— i synnerhet till Tyskland — än längs
kusten österut, där landets flesta städer
ligga. Då dansktiden kom, då Norges
historia blef Danmarks och de öfriga
norska städernas krönikor blefvo så
förunderligt tystlåtna, då lefde därför Bergen
ett egendomligt, rörligt lif, som tog sin
färg pä en gång af stadens isolerade
ställning gent emot det öfriga landet
och af dess lifliga samfärdsel med utlan-
det. Man kunde vara frestad att säga:
mest af det sista. Ty denna samfärdsel
var någonting intimare än en vanlig
handelsförbindelse: det blef under årens lopp
personliga band, blodsband, som knöto
Bergen till utlandet. I den stora Hansans
dagar ägde de tyske köpmännen halfva
staden och tyranniserade återstoden —
och då hansestädernas gyllene dagar
voro förbi, drogo de bergensiska
köpmanssönerna ut till Tyskland och förde
med sig hem varukännedom, främmande
tankar och främmande hustrur, medan
tyske köpmän och handtverkare slogo
sig ned hoptals däruppe — de kände
sig helt hemmastadda där midt i
utländskheten. Hade nu Bergen stått i en
lifligare förbindelse med sitt eget land,
så skulle väl allt detta främmande endera
ha organiskt uppgått i det inhemska eller
ock ha afsöndrats därifrån. Men staden
låg där instängd mellan sina fjäll, och
så hände det, att det blef de främmande
som gåfvo den dess karakteristiska prägel,
hvilken sedan genom det afskilda läget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
