Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Har en nationalteater berättigad betydelse? Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAR EN NATIONALTEATER
bekant handlar den gudomliga rättvisan
med mycket djupare konsekvens.
De personer, som hänsynslöst och
själf-viskt blott lefva för sin egen framgång,
förfela sällan att tillskansa sig en ganska
god portion af denna världens fördelar,
hvaremot de, som uteslutande ha ett
andligt mål för ögat och som ärligt sträfva
att blifva trogna ett högt ideal, belönas på
ett andligt sätt och därför oftast osynligt
för sina medmänniskor. På grund häraf
äro alla moraliteter mer eller mindre
osanna.
Det känna bäst barn till, som aldrig
tycka om s. k. »söndagshistorier», i hvilka
det alltid går den snälla gossen så
innerligt väl och den stygga så obehagligt illa.
Men oaktadt moraliteterna i sin
ursprungliga form äro utdöda — åskådarne
tröttnade på dem —, så finns det dock
ännu en stor del människor som endast
gilla sådana konstnärliga framställningar
-— både på scenen och i böcker ■—, i
hvilka det goda belönas med omgifningens
bifall och hedersgåfvor och de onda
utpekas och straffas, och denna ytliga
uppfattning af lifvet och konsten kallas
»moralisk».
William Shakspere var den förste som
på scenen framställde mänskligheten, som
den går och står här i världen. Hans
starkt utpräglade personlighet, som hade
den mest entusiastiska sympati för det ädla
och den mest lågande indignation för
lasten, skapade skådespel, som helt och
hållet likna lifvet.
Hans personer äro icke helgon, hvilka
bäst beskrifvas i helgonbiografierna, och
icke abnorma skurkar, om hvilka
rättegångsprotokollen bäst veta att berätta.
Hans människor äro — som vi alla — en
blandning af ondt och godt, — märk:
också godt.
I hans tragedier går hjälten nästan
alltid under, därför att han svikit det bästa
i sig själf, -— och för så vidt äro de
sorgespel. Men till och med i sådana tragedier
som Hamlet, Othello, Coriolanus, där allt
slutar med död och undergång, känner
dock åskådaren med sublim
tillfredsställelse det godas seger och odödlighet.
Hvilken betydelse Shakspere själf
tillmäter skådespelet har han uttryckt i
Hamlets samtal med skådespelaren, som nog
innebär det visaste och mest uttömmande,
BERÄTTIGAD BETYDELSE? 445
som någonsin blifvit sagdt om dramatisk
konst, och hvilket alla skådespelare borde
känna på sina fem fingrar.
Hvad den store diktaren här lär oss,
är en för alla tider stående sanning, när
han låter Hamlet säga, att »skådespelets
ändamål från början varit och ännu är att
hålla fram liksom en spegel för naturen
och visa dygden dess egna anletsdrag,
lasten dess egen afbild, och det nuvarande
släktet, som är samtidens kropp, ett
troget aftryck af dess gestalt».
Personerna i Shaksperes skådespel äro
icke typer, icke representanter för någon
bestämd dygd eller last, utan lefvande
människor, hvilkas utveckling visar karakterens
konsekvens i det stora och en mängd
oväntade öfverraskningar i smådragen. Häraf
kommer det egendomliga vibrerande lif,
som är så eget för dem.
Hur allmänmänsklig Shakspere var,
visar sig bäst i det faktum, att hans
skådespel ännu gripa med ungdomlig kraft,
oaktadt hänsynslösheten i språket och det
brutala i många yttre saker, som är
främmande för oss, moderna människor. Och
det är icke blott de »bildade», icke blott
de spekulerande och reflekterande, som
uppbyggas af Shakspere.
Den entusiasm, som både hans
sorge-och lustspel ännu i dag förmå väcka på
teaterns »öfre rader», visar bäst, att de
största diktare skrifvit för alla tider och
alla klasser.
För^ Shakspere voro den mänskliga
själen och de olika personernas
karaktersut-veckling alltid hufvudsaken. Åskådarens
intresse koncentrerar sig på personerna och
deras utveckling under handlingens gång,
hvaremot själfva handlingen kommer i
andra rummet.
I hans lustspel omtalas till och med ofta
på förhand den intrig, som skall utspelas, och
den bereder således icke åskådarne någon
frappant öfverraskning. Det var
fransmännen med deras utpräglade tanke- och
uppfinningsförmåga som under hela den
moderna tiden visade sig som mästare i att
hopsätta skådespel, i hvilka den sinnrika
intrigen och den invecklade handlingen hålla
åskådaren i spänning till styckets sista
seen. Äfven om denna art af skådespel
icke griper ens innersta själ, så väcker den
dock ens intresse genom att skärpa
observationsförmågan, såsom när man ser två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
