Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Har en nationalteater berättigad betydelse? Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
HELENA NYBLOM.
enkla bondkvinnans förtviflan i sin
öfvergif-venhet, då visade hon, att ett sant
konstnärssnille kan göra något stort och gripande
af en liten rol — en rol om hvilken hon
i parentes själf sade, att det var en af de
käraste för henne att spela.
Om många af de mest framstående
sceniska konstnärer berättas det, att de en
och annan gång med förkärlek valt en
liten och förbisedd roll, då de i den
upptäckt något, som författaren vill ha fram.
Publiken beklagar sig kanhända sådana
kvällar att icke tillräckligt ofta få se en
älsklingskonstnär på scenen, men just denna
art af konstnärlig ödmjukhet är en af
konstnärens största triumfer.
För teatern är det också en tröst att
veta, att det icke så mycket beror på, om
den är i besittning af en eller annan
lysande storhet — hvilket ju också hör till
undantagen —, men hufvudsakligast att den
förfogar öfver en samling kultiverade
konstnärer, hvilka med samvetsgrannt och
energiskt arbete sträfva att åstadkomma en
dramatisk helhet. Att talang är nödvändig
för all konst, torde vara öfverflödigt att
tillägga.
Omkring midten af detta århundrade
och sedermera en tid framåt kunde »det
kongelige Theater» i Köpenhamn betraktas
nästan som en mönsterscen. Under en hel
del år fanns en rad framstående
dramatiska artister till teaterns disposition.
Fruarna Nielsen och Heiberg i det högre
skådespelet, Michael Wiehe som »förste
älskare» — senare hans broder Wilhelm
Wiehe —, vidare »gamle Rosenkilde»,
såsom han då alltid kallades, denne store,
älskvärde humorist, Phister i den breda
humorn, Manzius i det groteskt komiska,
Nielsen som tragisk hjälte och senare
Wilhelm Wiehe i samma fack och bland
damerna fruarna Södring och Phister för den
glada komedien, särskildt Holbergs.
Alla dessa, och ännu flere, utgjorde
kärntruppen, med hvilken en skara talangfulla
skådespelare och skådespelerskor
samarbetade.
Man spelade Shakspere, Calderon och
Oehlenschläger, Holberg och Moliére,
franska intrigstycken och köpenhamnska
lokalkomedier, de senare representerade af
Heiberg och Hostrup.
Kort sagdt, man spelade allt, som var
värdt att spelas, och så väl åskådare som
skådespelare hade lika stort nöje däraf.
Och i hela denna repertoar fanns intet,
som kunde väcka anstöt hos någon annan
än trångbröstade pedanter.
Människor strömmade till teatern för att
uppbyggas och lära sig, för att poetiskt
förfriskas eller skratta af hjärtans lust.
Och dessa artister, som så väsentligt
bidrogo till sin samtids uppfostran, voro
till största delen personer, som icke blott
njöto allmänt anseende bland sina
landsmän, utan äfven beundran. Det var en
stor ära som bevisades det hus, dit
fruarna Heiberg och Nielsen eller gamle
Rosenkilde och hans dotter behagade mottaga
inbjudning.
Andra, som t. ex. Michael Wiehe, togo
aldrig emot en inbjudning, utan lefde stilla
och osynliga, blott för sin konst och sitt
hem.
Det är afgjordt en lycka för en
nationalteater, om den åtnjuter sin samtids
aktning och sympati.
Det fordras dock en säker grund att
stå på, för att en person eller en institu
tion skall kunna utveckla sig lugnt och med
framgång. Ju flere kultiverade personer,
som ägna sig åt den dramatiska konsten,
dess större utsikt skall scenen få att kunna
häfda sin plats som en betydande, ja nära
nog nödvändig insats i folkets bildning.
Man hör så ofta både dramatiska och
lyriska artister yttra:
»Ja, vi uppföra ett uselt stycke, vi
spela det och det tarfliga musiknumret,
emedan det ’går ij publiken. Den vill ha
det så».
Men det är dock konstens uppgift att
uppfostra publiken och icke tvärtom.
Man kallar ju de sköna konsterna »de
fria». Detta innebär också friheten från
att stå under en ouppfostrad publiks
tyranni.
Konsten har något förnämt i sig, d. v.
s. den är icke skapad för de förnäme, den
är skapad för att förädla.
Om en teater arbetar rätt, då skall den
kunna bevisa både dem, som tro allt styggt
om scenen, och dem, som önska se allt
styggt på scenen, att den är häfd öfver
allt missförstånd, och att den inom sig äger
en kraft, som skall kunna åstadkomma
mycket godt här i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
