Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrika Bremer. Karaktersstudie af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKA BREMER.
45 i
det Sverige, men i utlandet profvade icke
blott båtens hållfasthet utan också mastens
styrka och rodrets kraft. Hon
sammanträffade här med slagfärdiga och i den
spirituela konversationens eld luttrade
celebriteter, hvilka ägde filosofiskt
skarpslipade svar på »allt mellan himmel och
jord», och dessa mästare i de tveeggade
klyftigheternas strider, hvilka de sedan
länge diskuterat, funno henne ej motsvara
måttet, ej sådan de väntat, ty de hade
vant sig att betrakta henne som en
ori-ginel kvinna, som rent af gett sitt
bidrag till mänsklighetens historia och
framkommit med ett nytt uppslag däri, och
nu funno de henne alltför obetydlig.
George Eliots omdöme om Fredrika
Bremer kunde fritt öfversättas så, att hon ej
var fullt ladylike, i meningen af andlig
hållning.
•Man misstog sig därför, att man fäste
sig vid den anspråkslösa omklädnaden
hos denna kvinna, full af nordisk
entusiasm. Hade den framträdt som fransk
entusiasm med stora gester och ord, skulle
paradoxerna troligen ha funnit jordmån
eller den subjektiva ensidigheten ha slagit
igenom. Anglosachserna — våra
närmaste stamfränder — ha ännu i dag
knappast förstått, att nordbon talar ut
sitt innersta, utan att som de skämmas
därför, men att han ej bryr sig om att
som fransmannen pryda sitt hjärtas
tankar med öfverdrifter eller antiteser.
* *
När man skall göra ett kort utdrag,
är dock allt, som i denna biografi berättas
om hennes böcker och hennes förhållande
till andra människor, i intresse
underord-nadt det, som förtäljes om hennes
lifs-långa brefväxling med Böklin. Här
föreligger ett af dessa vänskapsförhållanden,
som äro ett mellanting mellan platoniska
kärleksförhållanden och vänskapserotik,
och man finner här, att en hel fas af
århundradets historia mellan man och
kvinna får sin belysning.
Belysning — må vara, men dock är
det något gåtlikt öfver det hela.
Fredrika Bremer kände ofta den
nyckfulla tröttheten hos en kvinna, som
föraktfullt betraktade hvad hon själf vunnit.
Ibland tror man ej alltid på hennes
förakt för hennes egen ära, men ofta tror
man därpå, och i många fall ser man,
att hon ej är nöjd, därför att hon ej kan
förstå eller finna sig däri, att hon blott
är individ, att hon ej kan fä vara med
om allt. Säkert är, att hon ej blir
lycklig af denna ära, som dock tyckes vara
stor nog för att tillfredsställa. Hon talar
ibland om romanförfattarskapet som något
nedsättande, hon vill ej vara med på att
blott fördrifva »gäspsjukan». Hon hade
också, säger hon, »en hare i hjärtgropen».
Det var emot ett deltagande med
mänskligheten i stort sedt och på ett
intensivare sätt hon alltid trådde. Hur
allvarsamt hon själf vill vara praktiskt och
stort själfförsakande, äfven sedan hon är
omgifven af ryktets bullersamhet, skall
man kanske ha svårt att tro. Hon vill
på fullt allvar en tid bli sjuksköterska.
De kommentarier pressen skall bestå, de
orsaker, den skall uppfinna, är hvad som
oändligt plågar henne, och så får den
planen förfalla. Men »haren i
hjärtgropen» stannar kvar — detta är
hennes-intellektuela tvifvel, hennes sökande efter
en fast ståndpunkt, som i brefväxlingen
med Böklin klarast ger sig tillkänna.
Hon är nöjd och lycklig, när hon finner
hans stöd. Hvilka uttryck af denna
förnöjsamhet! Man skulle tro, han vore
Moses’ staf, som frambringar vatten ur
klippan! Här ser man henne som en
ödmjuk sanningens lycksökerska, en
guld-gräfverska, som blott visste ett, att
guldet fanns, och att den, som sökte bäst,
han fann mest. Den oro, som alltjämt
bringar henne i nya förhållanden och ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
