Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrika Bremer. Karaktersstudie af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKA BREMER. 45 i
Geijer, och detta icke blott för hans
djupsinne utan för den frihet från all
människofruktan, som gaf sig uttryck ej
endast i hans affall utan i hela hans
umgänge, som med allt sitt själfsvåld
stämplades af högheten hos en andemänniska,
som står frigjord likasom ansikte mot
ansikte med tanken på det eviga, med
känslan af världens framgångar och omdöme
som något oväsentligt. Detta är något,
som Fredrika Bremer kan uppskatta och
uppfatta. Hennes ord om honom andas
en obeskriflig hjärtats förståelse af hans
strider, och hon hade likväl ingalunda
lätt att ifrån början förlika sig med hans
burdusa sätt, hvardagliga fasoner och
oansenliga yttre. Särdeles komisk är
beskrifningen på, huru gäckad i sina
idealistiska och något romantiska
föreställningar hon kände sig efter första
sammanträffandet.
»Vi höllo på att på bästa vis beneventera
vår snälla skolfru från Årsta, då en liten
fryntlig man med »magen rundad af fetma» träder
in, hälsar, frågar efter fru Bremer, sedan efter
Fredrika Bremer och presenterar slutligen sig
själf — det var Geijer! Jag föll som från
skyarna. Jag hade tänkt mig Geijers gestalt
mäktig, stor, -kraftfull som hans tankar och hans
språk — jag kunde ej finna mig i den muntre,
något vårdslöse mannen med sammanlupna,
plirande ögon. Rörd och öfverraskad var jag
tillika af hans godhet att komma till mig. Han
sade så vänliga ord, han gaf mig ett exemplar
af sina nyligen utkomna skaldestycken. Sedan
kom en mindre uppbygglig seen. Geijer var
blyg och talade afbrutet om de likgiltigaste
ämnen i världen. Jag skydde för att komma på
den store mannen med viktigare ämnen.»
Men det är tid att lämna dessa
silhuetter från hennes vittra bekantskapskrets,
som dock endast kunna gifva ett mycket
ofullständigt begrepp om vidden af hennes
förbindelser och intressen. Vi skola blott
ännu meddela bilden af Fredrika Bremers
bästa kvinnliga vän grefvinnan Stina
Som-merhielm, f. Lewenhaupt, änka efter
norske statsministern M. L. Sommerhielm.
STINA SOMMERHIELM, FODD LEWENHAUPT.
SEPIA-MÅLNING AF FREDRIKA BREMER.
Ej nog med att Fredrika Bremer på hennes
gård Tomb söder om Moss vid en vik
af Kristianiafjorden tillbragte måhända sitt
lifs lyckligaste dagar; efter grefvinnans
frånfälle uttalar hon i ord, som lika mycket
hedra henne själf som väninnan, hvad
denna varit för henne och som minne
skulle blifva för henne, och dessa ord
kunna så mycket hellre tjäna till
afslutning på en essay öfver Fredrika Bremer,
som de innehålla en hängifvenhet och en
tacksamhet, hvilkens glöd är äkta kvinnlig,
och vittna därom, att den stora
författarinnan ej blott vid skrifbordet kunde känna
vänskapens och hemlifvets bästa känslor.
Om fru Stina säger hon: »Ack, att ha
älskat och blifvit älskad åter i fullhet och
sanning, att ha druckit sig otörstig en
gång af lifsdrycken, ädel och ljuf,
skummande af glädjepärlor, det är ett minne,
som aldrig dör, det är ett medvetande
om lifvet som är en skatt för hjärtat.»
Ord och bild, årg.
3°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
