Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett besök i Sela Petra. Af Alexis Kuylenstierna. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BESÖK I SELA PETRA.
469
Jag vill äfven söka visa eder hvad
öken-hufvudstaden nu är; kanske skola vi
därigenom bättre än genom de torra
historiska fakta komma till klarhet om hvad
hon varit. Jag befinner mig i Schobak
— hur jag kommit dit ligger utom
ramen för denna skildring — eller rättare
sagdt jag befinner mig utanför Schobak
såsom gäst hos en beduinstam, som
lägrat sig på kullarnes terrasser under de
skuggande fikonträden med svällande
rödgula frukter, och jag har under ett
kolsvart tält tillbragt min natt i sällskap
med beduiner, hundar och alla de
visserligen små men dock för en sofvande,
värnlös människa fruktansvärda
invånarne i en sådan hydda. Men detta hör
till de från en Petraresa oskiljaktiga
obehagen, hvilka man med någon vana
underkastar sig med ett jämnmod, som
skulle framkalla rysningar hos en
civiliserad människa. Högt öfver mitt
hufvud uppe på bergets topp ligger det
gråa Schobak, konung Balduins slott Mont
réal, likt ett urgammalt örnnäste. »Eo
anno profectus in Arabiam rex
ædifica-vit castrum unum in monticulo quodam
quod repperit situ forti a prisco» säger
en af konungens följeslagare om Mont
réals anläggande. Sedermera blef
Re-nauld de Chåtillon herre till Mont réal
och Kerak; det var denne man som
upptog Salomos tanke att bygga flottor i
Akabahviken och där skaffa
korsfarar-riket en hamn i södern.
Men detta är Schobak och ingalunda
Petra. Tålamod! Jag är för närvarande
beduin, och en sådan älskar aldrig att
gå rakt på saken. Emellertid, min
karavan har lämnat bakom sig Schobaks
fikonlunder — min karavan består
förutom mig själf af Abu Huli ben
Had-schi Zedar, beduinscheik från Ain
Gha-dian, beläget ej synnerligen långt norr
om Akabah, Ibrahim, osmanisk gendarm
från Kerak, och en mulåsnedrifvare, hvars
namn är mig okändt — och vi färdas
fram på den gamla romarvägen, där de
stora stenplattorna ännu ligga kvar, fast
spräckta eller resta på kant, öfver de
med verkliga terebintskogar — det är
ej alla dagar man ser skog i dessa
trakter — täckta bergen, där de klarögda
källorna med sina friska grönskande
gräsmattor titta fram än här, än där bland
de gråa, öfver hvarandra hopade
oformliga ruinmassorna. Vi ha Ain Mahsul
bakom oss, och beduinen säger mig, att
jag inom tio minuter skall se Nebi
Ha-runs topp. Jag vet egentligen ej hvad
jag känner i dessa de högt flygande
förhoppningarnas minuter, innan Esaus söners
stad skall träda fram för mina blickar. Det
är någon — det är till och med
Amicis — som sagt, att de stunder äro de
lyckligaste, de njutningsrikaste i en
människas lif, då hon står i begrepp att få
se ett af konstens eller naturens under
men ännu ej sett det. Då är hennes
sinne fylldt af de glänsande färgrika
illusionerna, som alltid äro till den grad
byggda i höjden, att några efteråt med
nödvändighet måste ramla. Ja, jag tror
det — men Amicis har dock aldrig
skådat öknens klippstad.
Ett ögonblick ännu, och de violetta
bergen öppna sig liksom en ofantlig
teaterdekoration, och i den vida, af solens
guld fyllda öppningen ser jag en väldig
sönderklyftad klippmassa, ofvan hvilken
Nebi Haruns röda topp reser sig
sträfvande upp mot himmelen och där
bortom de vidt mot den fjärran horisonten
flyende, ljusblå arabiska slätterna. Här
inne, inuti denna som det tyckes
oupp-lösliga knut af klippor sofver den öde
nabatäerstaden. Vi rida närmare till de
midt för beduinbyn Eldschy belägna
höjderna och få där en noggrannare, mera
detaljerad bild af detta naturens mästerverk.
Här, där de af fikonträd prydda höjderna
stiga i terasser, som bära massor af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
