Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En vinternatt. Af Hans Aanrud. Öfversättning från norskan af B—r M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VINTERNATT.
479
krökte den sig på nytt för att strax
därpå försvinna raka vägen genom ett
litet mörkt gap in i skogen.
Uppe i gårdarne på ömse sidor om
dalgången lyste det, oftast i tvenne
fönster, så att hvarje gård liksom med ett
ögonpar såg ut öfver dalen; skenet var
osäkert, flammande och rödaktigt; det
kom från elden på spiselhärden.
Från den gård, som låg uppe i
backen öfver grinden längre fram än alla
de andra gårdarne, lyste det ur ett enda
fönster; ljuset var stadigt och hvitt.
Det var alldeles stilla, icke en den
svagaste vindpust;’ icke ett ljud, blott
då och då en kort, knastrande liten smäll,
då isen sprack i den smällkalla natten,
eller en duns, då man slog i en dörr på
en af gårdarne.
Det knarrade nästan omärkligt uppe
i skogsbacken, där den smala stigen
ledde ner, det var ett regelbundet
knarrande i takt som af en människas steg;
detta kom stillheten att blifva ännu större,
det var som om allt hade lyssnat till
dessa ljud, det enda tecknet på lif; det
hördes allt starkare, det blef till tydliga
fotsteg, det var som hade dessa enda
ljud uppfyllt hela dalen.
Ut ur skogshultet kom en svag skugga,
buktande ned öfver den skinande snön.
Plötsligt stannade den, ljudet hörde upp
och en man stod ett ögonblick stilla i
öfvergången mellan skogens skugga och
det svaga månskenet. Det var blott ett
ögonblick; han såg sig omkring med
böjdt hufvud, och i detsamma satte han
fram foten; det var som hade det gått
en rysning genom honom, då han hörde
knarrandet af sina egna steg. Han gick
raskt på, men icke längre i takt; det
hade kommit något osäkert och
vacklande i hans steg, som om det gjort
ondt hvar gång han satte ned foten.
Han tryckte sig nära den ena
grindstolpen och vände hufvudet hastigt till båda
sidor, då han tog det sista dröjande
steget ned på vägen. Han såg sig på
nytt omkring åt båda sidor med
hufvudet nedböjdt och tog så några steg ut
till den yttersta kanten af vägen.
Därutanför stupade marken brant, ända ned
mot älfven, som gick nedanför och nu
var svept i mörker.
Han såg dit ner och varsnade som ett
stort, svart hål. Älfven hade icke frusit
till, och från djupet steg och steg ett
underligt ljud, som hade någon snyftat
därnere.
Han stod stilla en stund, och stödjande
sig med båda händerna på en af de
huggna stenarne, som kantade vägen längs
bråddjupet, lutade han hufvudet nedåt
som för att lyssna. Han böjde sig längre
fram; det var som hade något dragit
honom.
Så sträckte han med ens armarne och
stod så på vägkanten slank och spänstig
och med hufvudet högburet. Ljuset föll
på hans skägglösa, markerade ansikte.
Det var förfärligt blekt.
Så stod han ett ögonblick, och då
han tryckte armen mot sidan och kände
något under sin röck, genomfors han af
en darrning. Så lyfte han upp ansiktet
som i trots och gick med raska steg
mot norr.
Månen hade stigit allt högre och
dämpat det obestämda, fladdrande
stjärnljuset; nu stodo stjärnorna som bleka
punkter på den ljusa himlen, och
norrskenet hade dragit sig ned bakom
ås-kanten i norr och endast lämnat efter
sig en svag, skälfvande ljusrand.
Skuggan hade blifvit fastare, först gick
den och buktade sig längs den höga
vägkanten, då mannen svängde om
hörnen ; när så vägen gick rakt fram mot
mon, gick skuggan framför honom och
gjorde för hvarje steg som ett litet hopp.
Mannen gick fortfarande med lyft
hufvud, stegen ökades och blefvo allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
