Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton - I. Skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
LOUIS DUMUR.
henri de régnier. Ur le Livre des masques.
nåde färger eller något gåtfullt porträtt från
fordom, öfverallt, där något af det förflutnas
spleen synes lefva bakom rostade
smidesjärnsgaller eller under stenarnas hemlighetsfulla
mossa.
Henri de Régniers vers är rik,
harmonisk, aristokratisk. Utan att helt och hållet
bryta med Parnassens vackra traditioner,
hvilkas majestätiska linje han bevarar,
medan han på samma gång renar den från
all den tyngd och allt det bizarreri, som
den fatt i arf från romantismen, tvekar han
icke att våga sig ut på den »fria versens»
farligaste farvatten, och han har alltid
återvändt som segrare från dessa djärfva
utflykter. Men alexandrinen är likväl det
område han älskar mest. Han behandlar den
mest grandiost af alla samtida skalder;
han är denna forms obestridde mästare.
Och Henri de Régnier nöjer sig icke med
att vara en storartad skildrare och en
beundransvärd lyriker: hvar och en af hans
dikter innesluter en idé, utgör en symbol
— öfver allt detta glitter af juveler och
ädla metaller vakar tanken likt en gyllene
lampa, hvars låga aldrig slumrar.
Som prosaist står de Régnier knappast
lägre än som poet; i hans noveller, hvilka
finnas samlade under titeln La Canne de
Jaspe, njuter man af samma egenskaper som
utmärka hans diktsamlingar: Episodes,
Poè-mcs anciens etromanesques, Tel qu en songe,
Aréthuse, Les jeux rustiques et divins.
Henri de Régniers andliga härstamning
i rät linje skulle, föreställer jag mig, kunna
vara denna: Mallarmé, Villiers, Hugo, Racine,
Ronsard, Dante, Virgilius, Hesiodos. Af
ett dylikt stamträd är han ett ingalunda
ovärdigt skott.
•1=
Mindre lysande, men mera innerlig,
svagare i den yttre effekten, men starkare i
känslointrycket, svagare kanhända i
konstnärsskap, i inbillning och tanke, men
utrustad med ett alldeles särskildt och utsökt
sinne för det erotiska, kommer Albert
Sa-main bland denna generations diktare
alltid att förblifva kvinnornas älsklingsskald;
de skola ännu länge åter och åter läsa i
denna förtjusande Jardi?i de Vinfante, åt
hvilken de beredde en så lysande framgång
»L’infante», det är poetens själ:
»Mon åme est une infante en robe de parade ...»
— en förälskad, drömmande, sensuel och
smärtfylld själ, än yrande af förhoppningar,
än stilla och resignerad,
»Sachant trop pour lutter comme tout est fatal,
Et se sentant, malgré quelque dédain natal,
Sensible à la pitié comme 1’onde à la brise ...»
— och som i nästa ögonblick fattas af ett
tragiskt svårmod, då hon sjunker ned i det
grymma minnet af
»Quelque Armada sombrée à 1’éternel mensonge...»
— för att därefter fattas af en orygglig
stolthet, då —
»Les portraits de Van Dyck aux beaux doigts longs
et purs,
Påles en velours noir sur 1’or vieilli des murs,
En leurs grands airs défunts la font rëver d’empire.»
Man förstår, att kärleken måste vara
det ämne Albert Samain helst behandlar;
men hvad han söker hos kvinnan med en
sjuklig och ångestfull ifver, det är sig själf,
ständigt sig själf; han böjer sig ned öfver
albert samain. Ur le Livre des masques.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
