Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton - II. Prosaister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NYKOMNA I DEN FRANSKA LITTERATUREN.
489.
nu börjat sysselsätta sig med de allvarligaste
frågor af praktisk-politisk och
socialekonomisk art, och detta med en ifver, i hvilken
man gärna skulle vilja se något annat
intresse än spelarens. Det offentliga lifvet
intresserar honom i dag; i går var det den
individuela psykologien och den personliga
moralen; hvad skall det blifva i morgon?
Han vidrör alla mänskliga problem med en
beundransvärd lätthet och intelligens. Men
han förenar alltid därmed fåfängan att vilja
utöfva ett omedelbart och påtagligt inflytande.
Han började med att vilja vara ungdomens
lärare; han fortsätter — aptiten kommer
medan man äter — med att vilja uppfostra
Frankrike. Han är ett slags intellektuel
Bonaparte, eller snarare en jesuit, i ordets
bästa mening. Han, som med så mycken
paradoxal esprit har förhärligat Loyola, visar
sig själf, och detta äfven i sitt borgerliga
lif, vara en beundransvärd jesuit. Jesuit är
författaren till ttn Homme libre och till le
Jar din de Berenice; jesuit är också
författaren till les Déracinés; jesuiten sticker
alltid fram, än som boulangist, än som
deputerad eller nationalistisk kandidat, som
bundsförvanten till en Déroulède och en
Millevoye, hvilkas billiga patriotism han inom
sig måste förakta.
Han vill härska. Han tillstår det själf
med ett behagligt smålöje. Detta halft
ironiska smålöje följer honom i alla hans
företag och gör, att man förlåter honom allt.
Han blottar med så mycken elegans och
så mycket koketteri sin tankes alla
konstgrepp, att man gärna låter sig tagas fången.
Men han inger intet förtroende. Det är
just detta samma förargliga lilla smålöje
som gör, att man icke riktigt vill tro
honom, och som stundom kommer en att
tvifla på att han tror sig själf.
‡
Paul Adam, Maurice Barrès, Remy de
Gourmont, dessa tre synas mig vara
spetsarne af det unga Frankrike som tänker
och som tänker litterärt, det vill säga med
fantasi. Af dessa tre är Remy de Gourmont
den som bäst representerar tanken utan
sido-intressen, den tanke som blott har sig själf
till mål, och som till medel endast
begagnar sig af konsten att uttrycka sig väl och
af en känslighet för intryck, som betager;
den tanke, som dömer utan att taga parti,
som lyser utan att vilja undervisa, som
REMY DE GOURMONT. Teckning för Ord och bild.
komponerar, skapar, handlar blott för sitt
eget nöje och som njuter af att vara till.
En mandarin, skulle man vara frestad att
säga ... Ja, en mandarin, emedan detta
ord, åtminstone i Västerlandet, just
betecknar en vis, som tagit tillräckligt afstånd
från allt för att icke gifva något ett
intresse af praktisk art, och som på samma
gång har tillräcklig frihet i åsikter för att
kunna roa sig åt allt.
Dumheten är ett skådespel, som alltid
roar denne vise. Man behöfver blott följa
med de epiloger, som han hvarje månad
publicerar i Mercure de France och som
äro ett slags filosofisk bulletin öfver hvad
som passerat, för att förstå hur lycklig
Remy de Gourmont känner sig hvar gång
han träffar på ett riktigt vackert utslag af
den mänskliga dumheten eller elakheten.
Han njuter furstligt af att dissekera motiv,
att öfverraska villfarelser, att resa den
piedestal af ironi, på hvilken han en dag vill
ställa en afskräckande staty af dumheten.
Men detta är blott en sida af Remy
de Gourmonts högst sammansatta ande.
Han är ingalunda en satiriker, han är en
man, som intresserar sig för allt. Han
förstår att beundra likaväl som att sticka.
Ingen har talat om litteratur och konst
med en mera förstående sympati än han.
Hans författareporträtt, samlade i hans två
Livres des Masques, skola förblifva
mönster på detta område. Hans metod är
alltid den att söka sitt eget intellektuela nöje;
det är då helt naturligt att han, när han
befinner sig på vänlig mark, erfar lika
mycken glädje af att berömma som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
