Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton - II. Prosaister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
LOUIS DUMUR.
PAUL HERVIEU. Teckning för Ord och bild.
finner i att spika fast på skampålen de
litterära monster, hvilka han möter under
sina ströftåg på barbariskt område.
Denne författares produktion är lika
omväxlande som rik. Som romandiktare
har han — i Sixtine, le Fantome, le
Pèlerin du silence, les Histoires
magi-ques, les Chevaux de Diomède, d’un Pays
lointain — genomforskat människosjälens
mystiska känslosidor, dess hemliga
släkt-skaper, dess dolda böjelser, dess perversa
och mest vansinniga begär. Som poet har
han skrifvit dessa utsökta prosadikter, som
bära titlarne Lilith, Litanies de la Rose,
Fleurs de Jadis, Prose s moroses. Som
dramatiker har han på Théåtre d’Art låtit
uppföra Tliéodat och dessutom publicerat
de ospelbara men ytterst intressanta
dramerna Histoire tragique de la princesse
Phénissa och le Vieux roi — de tillhöra
hvad Victor Hugo kallade »le théåtre en
liberté». Han är en grundlig kännare af
medeltiden och den äldsta kristna tiden;
hans bok om le Latifi mystique är ett
förträffligt verk och åtnjuter stor auktoritet.
Remy de Gourmonts intresse har fäst sig
vid större delen af de ämnen, som förmå
fängsla en modern, intellektuelt anlagd man.
Inom den speciela kast, som byter om
namn hvart tionde år, och som den dag i
dag just kallar sig »de intellektuela», har
denne geniale skriftställare också mycket
snart väckt de litterära snobbarnes
uppmärksamhet, något som också har inbragt
honom en del betydelselösa klubbslag från
den »stora pressens» sida.
Remy de Gourmont är en vis man, som
roar sig . . .
Bland de romanförfattare, som man kallar
»mondäna», har Paul Hervieu hastigt
ryckt upp i främsta ledet med två romaner
af första rang, böcker af det slag som
generation efter generation njuter med
gourmandise: Peints par eux-memes och
Armature. Bland andra egenskaper
iakttog man i dessa böcker en speciel talang
för att skarpt och koncist återgifva de
scener, som voro mättade med handling,
och man sade till sig själf, att det
hos-denne romanförfattare fanns ämne till en
dramatiker. I själfva verket dröjde han
icke heller länge med att stiga upp på
scenen och gaf efter hvarandra på
Comé-die-française två pjeser, les Tenailles och
la Loi de V komme, som bägge hade stor
framgång. Det oaktadt sätter jag
romanförfattaren Paul Hervieu vida öfver
dramatikern. På teatern förflyktigas hälften af
hans goda egenskaper; han kan icke längre
tillåta sig dessa subtila analyser af känslor,
karakterer och miljöer, som äro så
väsentliga i hans böcker; han blir lätt torr genom
en alltför snabb handling, osann genom
allt för många konstgrepp; man har icke
längre tillfälle att bevittna de inre
drifhju-lens sammansatta spel, följaktligen verka
effekterna ofta oförmedladt och karaktererna
gåtfulla. I romanen däremot sörjer
författaren beundransvärdt väl för att göra oss
förtroliga med hela det maskineri, som sätter
hans skickligt hopfogade marionetter i
rörelse, och det är en njutning att följa arbetet
inom alla dessa utsökt afpassade urverk.
Om jag begagnar ordet »marionetter» för
att beteckna Paul Hervieus personer, gör
jag det icke i kritisk afsikt; men saken är
den, att personerna hos Hervieu i själfva
verket endast äro accessoarer: hvad som
lefver i hans verk, lefver med ett intensivt
och starkt lif, det är icke dessa stackars
marionetter, det är de trådar som sätta dem
i rörelse: känslor, lidelser, fåfänga, sociala
konventioner, mondäna intriger, men
framför allt penningen, denna universela motor
och den mondäna världens kodex, denne
fruktansvärde ortopedist. Och dessa trådar
själfva låna sitt lif från den hand, som
manövrerar dem. Denna hand, det är
societeten, allsmäktig genom sin fulländade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
