Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bismarck. Af Thor Andersson. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516
THOR ANDERSSON.
tarnas mening. Typiskt i detta
hänseende är det, att socialdemokraterna icke
på något sätt blefvo representerade i
det utskott, som behandlade lagen om
ålderdoms-och invaliditetsförsäkring.
Hvilken motsats erbjuder icke detta till
förhållandena i England! Då där den senaste
stora arbetarekommissionen tillsattes,
betraktades det — trots det att de
konservativa då voro vid makten — som en
själfklar sak, att först och främst
arbetarne borde representeras, och i
öfverensstämmelse härmed fingo också de
inflytelserikaste arbetareledarne plats i
kommissionen. Att handla så skulle
Bismarck ansett orimligt. Statens
förhållande till arbetaren var enligt hans åsikt
förmyndarens. Fjärran låg honom
tanken att rådfråga arbetarna och låta dem
själfva utöfva inflytande på besluten.
Gynnandet af de högre klasserna på
bekostnad af de lägre, hvilka borde stå
under förmyndareskap, var Bismarcks
politiska ideal, och ju äldre han blef, dess
större kärlek hyste han för tvångets
regemente — och hvad annat kunde man
väl vänta af en person, som året före sin
död förklarade, att hela hans lif varit
högt spel med främmande penningar, på
samma gång som han aldrig med
säkerhet kunnat förutse, om hans planer skulle
lyckas.
I vältaliga ordalag, genom hvilka hans
filantropiskt sinnade samtida kände sig
bortstötta, prisade han vapen och
allianser som elementen i all nationel storhet
och kallade blod och järn för de bästa
läkemedel till helandet af det sargade
Tyskland. Partierna kände sig
omväxlande tilldragna och bortstötta af
Bismarck, men städse höll han dem i
spänning. Hans mottaglighet för moderna
idéer var gränslös och inskränktes icke
af någon fördom. Med geniets egoism
skred han hänsynslöst fram öfver dem,
hvilka icke förmådde följa honom. I tur
och ordning använde han för sina mål
alla partier, alla europeiska makter.
Frankrike, Ryssland, Österrike voro en tid
hans motståndare, en tid befordrare af
hans planer. Inom hans eget land
förebrådde honom i tur och ordning alla
partier hans otillförlitlighet. Men med
ären började man öfverallt i Europa att
inse, att hans utrikes statskonst var ett
verk af hög visdom. Hvad rikets inre
beträffar, så förmådde han i alla
händelser icke att förmildra de besegrades agg;
vid hans fall skallade deras allmänna
jubel.
I alla fall skall framtiden icke taga
det så tragiskt, att han begagnade sig
utaf och sönderref partierna. Öfver
sådant tillvägagångssätt dömer
världshistorien ungefär så som den engelske
domaren, hvilken ådömer det skenbara
straffet af en farthing. En tids
fraktionsväsen är redan i en nära framtids ögon en
oviktig sak. En statsmans handlingar
och icke hans partitrohet bestämma
eftervärldens dom. Partier hysa gent mot
sina forna vänner en öfvergifven
älskarinnas agg. Däraf den bitterhet, med
hvilken partierna vredgades på Bismarck,
så mycket mera, som han själf brukade
med vild lidelsefullhet angripa hvarje ny
motståndare. Han var hvad hans
landsmän kalla »ein guter Hasser». Äfven af
obetydliga anledningar utbröt han i hån
och smädelser mot sina fiender. Tre
stora inre krig har han fört: först mot
de liberala, sedan mot centern och sist
mot socialdemokraterna. Dock makten
— äfven i den inre politiken — ingöt
hos honom alltid aktning, och därför gaf
han sedermera efter för att försona sig
först med en del af de liberale, sedan med
de klerikale.
Ty ännu mera imponerande än
själs-lifvets styrka är hos denne utomordent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
