- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
535

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bland språkets nässlor och kardborrar. Af Robert Geete

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BLAND SPRÅKETS NÄSSLOR OCH KARDBORRAR.

535

jämföras med de olika slagen af
vedernamn (öknamn), som tilläggas enskilda
individer och stundom så godt som
ersätta de verkliga namnen. (»Gif någon
ett öknamn och han blir aldrig af med
det», heter det.) Mellan den menlösaste
graden: känningsnamn, och den
ytterligaste: nidnamn, ligger en hel färgskala
af skiftande nyanser.

Böjelsen för skämt, med eller utan
tillsats af »personligheter», är ett
urgammalt germaniskt arf och kan spåras
i de äldsta litterära minnesmärken, som
utgått från denna folkgrupp. Den är en
sida af den germanska »humorn», som
förtjänar all uppmärksamhet. Vi spåra
den i mångfaldig skiftning . inom den
forntyska och fornnordiska diktningen
(se t: ex. A. U. Bååths
»Nordmannaskämt» 1895, som innehåller ett
intressant urval ur den nordiska
medeltidslitteraturen, direkt belysande det nyss
sagda) och kunna ej undgå att känna
den såsom blod af vårt blod.

Ej minst i vårt kära fädernesland har
man rikliga tillfällen att lägga märke till
en viss tendens, särskildt hos gemene
man och ej minst den genuina allmogen,
att göra sig lustig på andras bekostnad,
att »skoja» med folk, såsom det vulgära
uttrycket lyder. Denna lust tar sig bl.
a. form i den massa af vedernamn, som
äro gängse landet rundt och hvilka
visserligen stundom äro oskyldiga nog men
ej sällan också presentera sig i ett
sådant skick, att de gå smått på heder
och ära (se härom G. Djurklous uppsats
»Om vedernamn och känningsnamn i
äldre och nyare tider» i Sv.
Fornminnes-fören:s tidskrift, h. 25, 1894).

Liksom spenamn kunna äfven
tillmälen gifvas i en bråd vändning ulan
att vara alltför illa menade. Ofta
framkallas de af grundad anledning, och är
därtill vederdelomannen en kvick eller
snarare litet »kitslig» karl, så blir frestel-

sen för stor för att lämnas obegagnad.
Det börjar med att man skalkas (jfr
allmogens gantord) smått med hvarandra
och framkastar stickord. Pilarne blifva
allt hvassare, inom kort hagla glåpord
och otidigheter. Får den anfallande »svar
på tal», så är fullt munkrig snart i gång,
och man skräder ej längre orden: det
vankas både skällsord och smädeord, tills
slutligen språklådan är tömd och man
måste appellera till högre instans:
knyt-näfvarne eller, om det blifvit riktigt hett,
till ännu kraftigare medel: tillhyggen.

Betecknande för det ofvan skildrade
förloppet och dess motsvarande yttringar
inom språket är betydelseutvecklingen af
ordet skymf. Detta ord betydde nämligen
ursprungligen blott och bart ’skämt’. Det
är ett tyskt lånord — medeltyskt schimpf*
— med betydelsen ’skämt, skämtsamt
tal’, en betydelse som gjorde sig gällande
äfven i medeltidssvenskans skimpa,
’skämta, gyckla’. Så är fallet t. ex. i dikten
»Namnlös och Valentin» (från 1400-talet),
där det säges om hjälten, att han tog
en mö och »skimpade medh henne, som
«■man pläger göre medh unge quinnor»,
eller i »Erikskrönikan», där det berättas,
att när konung Magnus Eriksson (Smek)
uppgaf Skånes slott åt den danske konung
Valdemar, både gamla och unga
»be-skimpaden medh vysor och orde». Här
är det alltså fråga om nidvisor, i hvilka
skämtet redan öfvergått till hån, och där
således den senare allmänna betydelsen
af ’skymf kan spåras. Det psykologiska
förloppet vid en slik betydelseutveckling
är helt naturligt. Skymfordet var till en
början rätt och slätt skämtord, men som
gnabbet — tiderna äro sig i det fallet
tämligen lika! — ej alltid stannade vid

* Betydelsen af ’skämt’ fortlefver i det tyska
Schimpf ända in på 1600-talet (t. ex. hos
Lo-gau) och finns kvar ännu i dag i uttrycken
»Schimpf und Glimpf», »Schimpf und Ernst»,
skämt och allvar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0597.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free