Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bland språkets nässlor och kardborrar. Af Robert Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54°
ROBERT GEETE.
sor», hvilket attribut han kallade ett
— »hedersskällsord» (förmodligen
jämförligt med »farao» o. d.!). Det
förtjänar här att anmärkas, att vår allmoge
har en tämligen vidsträckt latitud för
betydelserna af ordet »skälla». Det
betyder nämligen ej endast »vara ovettig»
utan ock »ge någon en högre titel än
som vederbör». Så t. ex. »Han skällde
mig för nämdemam> eller dylikt.
Det är ett säkerligen af litet hvar
ofta bestyrkt faktum, att det, som man
ej förstår, anses innebära långt mer än
hvad som i själfva verket menats därmed
Därför ha också gemene man, såsom
naturligt är, lätt att missförstå och att
omotiveradt inlägga betydelser särskildt
i främmande ord, hvilka där alldeles ej
finnas. Ordets främmande klang är ofta
skulden till den ofrivilliga makt det
tyckes besitta i en obildad persons fantasi,
och de utländska orden, äfven mycket
oskyldiga sådana, visa sig vara i
besittning af en magisk kraft, som gör dem
användbara äfven såsom okvädinsord.
Ett lustigt exempel i denna riktning
berättas om den lärde och jovialiske
engelske lexikografen d:r Samuel Johnson.
Han hade slagit vad med en vän, att
han i dennes närvaro skulle reta en
fisk-månglerska till raseri, utan att hon skulle
förstå ett enda af de använda orden.
Han inledde bekantskapen med att rynka
på näsan, i det han luktade på hennes
fisk, därmed liksom antydande, att den
vore stadd i förruttnelse (här ha vi
minspelets makt!). Fiskmadamen hade
genast till hands en ström af mustiga
genmälen, hvarpå doktorn helt lugnt
svarade: »Ni är en artikel, min fru.» —
»Hva’falls, jag? Inte mer än ni själf,
ni... ni. . .»
»Ni är ett nominativ.»
»Ni... ni. .. ni», stammar redan den
ursinniga månglerskan, utan att få ett
ord öfver sina läppar.
»Ni är ett pronomen.» Offret knyter
näfvarne mot honom, fortfarande stum
af ilska, hvarefter han med vederbörliga
mellanrum tillägger: »Ni är ett verb, ett
adverb, ett adjektiva, tills den stackars
kvinnan sjunker nästan medvetslös ned
framför sina fiskar och gråter af raseri.
Något liknande berättas hafva händt
vid Munkbron i den gamla goda tiden.
En stockholmsk pendant till d:r
Johnsons fiskmånglerska bragtes där efter ett
ursinnigt ordsvall alldeles ur koncepterna
vid tillmålet hypotenusa, ett märkligt
exempel på hurusom okvädaren hämtar
sina vapen t. o. m. från — matematiken!
Ännu ett bevis på de främmande
ordens underbara och — oförskyllda
kraft. Vid ett tingsförhör frågade
domaren den anklagade, hvad kamraten gjort
honom, eftersom den förre blifvit så
grundligt genompryglad. Härtill
svarades: »Han kallade mig åsna, ynkrygg,
bulvan, nöt, bängel och drummel — allt
tålde jag, men så sa’ han, att jag var
ett minimum, och då högg jag uslingen
på truten.»
Domaren: »Nå, hvad förstår ni då
med ett minimum?»
Svaranden: »Jo, de’ ä’ något rent
uselt.»
Domaren: »Nå, hvad hade ni gjort,
ifall han kallat er ett maximum ?»
Svaranden: »Jo, då hade jag tarfvat
till honom, så han inte skulle rört en
lem på fjorton dar.»
Man kan häraf inse, till hvilken rik
arsenal af okvädinsord nästan hvarje
ordbok öfver ett främmande språk
lätteligen borde kunna förvandlas.
(Slutet följer).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
