Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ett besök i Münchens glyptotek. Konsthistoriska silhuetter af August Hahr. Med 22 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 AUGUST HAHR.
ILIONEUS».
Niobes barn för hennes öfvermod mot
deras moder Leto. De i Florens
befintliga Niobiderna utgöra en ej fulltalig
andra rangens kopia. Den består af 11
figurer, som 1583 upptäcktes i Rom och
1775 kommo till Florens. I flera
europeiska museer har man i senare tid
uppdagat niobider, ehuru dessa stamma från
andra grupper. Så finnes t. ex. af en
utsträckt, döende niobid i
florentinergruppen i München en förträfflig replik.
Ynglingen ligger på rygg å den öfver
marken utbredda manteln. Hufvudet har
fallit bakåt. Med högra handen söker
han skydda detsamma, liksom ännu
fruktande en fara. Med den vänstra skyler
han såret å bröstet. Musklerna slappas.
Sakta, lätt, utan kamp, utan ångest
sy-• nes han sjunka i dödssömnen. En falsk
niobid är däremot Ilionens, hvars öde vi
förut omtalat. Statyen eller rättare
torson, emedan hufvud och armar äro
afslagna, har fått sitt namn, däraf att man
trott den föreställa Ilioneus, Niobes
yngste son, som genom sina böner var nära
att beveka Apollo. Ynglingen har fallit
på knä och sträcker, böjande kroppen
åt vänster, sina armar uppåt, åt höger,—
om bönfallande eller värjande sig för en
ofvanfrån hotande fara, det lämna vi
därhän. Att figuren ej är en niobid,
framgår af dess fullkomliga nakenhet (den
döende niobiden har manteln under sig)
samt basens beskaffenhet, som saknar
allt angifvande af terrängen. Men huru
själfullt är ej detta stympade verk!
Vibrerande rörelse ligger i den böjliga
kroppens alla muskler och leder; den
nästan darrar af lif.
I »Niobidensaal» står äfven den
praxi-teliska Afrodite. Med Praxiteles når
epoken sin höjdpunkt. Af antikens konstnärer
står han måhända den moderna tiden
närmast. Praxiteles gaf oss människor,
ej gudar, men dock mänskliga ideal. Han
är de besjälade formernas mästare, en
ynglingaskönhetens och kvinnofägringens
benådade tolk. Inför hans verk —- vi
äga lyckligtvis i Hermes i Olympia ett
ovärderligt original — förstummas talet
om antikens marmorkyla. Det ligger i
deras anletsdrag något drömmande,
inåt-vändt, något haltuttaladt aningsrikt.
Cicero visste intet skönare än ett
praxite-liskt hufvud. Som en afspegling af en
evig skönhetsvärld tyckes forntiden hafva
fattat Praxiteles’ konst, då den
berättade, att Afrodite själf skulle
uppenbarat sig för- konstnären, och att han fått
afbilda gudinnan i hennes odödliga
ungdomsfägring. Afrodite i Knidos var
äfven hans högsta triumf. För samtiden
hade statyen lika stor betydelse som den
olympiske Zeus för Fidias’ epok.
Under den framfarna tiden hade konsten
föga befattat sig med den nakna
kvinnliga kroppen. Först genom Praxiteles
blef den ett idéelt ämne och en af
plastikens främsta uppgifter. För att konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
