Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Krig. Af Valdemar Langlet. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
VALDEMAR LANGLET.
föremålet för dispyten, vacker och glad
som alltid. Med henne följde två nya
gäster, af hvilka den ene presenterades
för mig såsom öfverstelöjtnant
Rosjnov-ski. Det var en högväxt, smärt och
ståtlig karl, med långt, böljande skägg,
bred panna och djupt liggande, små grå
ögon, som blickade godmodigt fram under
buskiga ögonbryn — riktigt en
krigaretyp och mera rysk än polsk, tänkte jag
för mig själf. - - Den andre var hans
fullkomliga motsats; liten, satt,
flintskallig med rundt ansikte, stickande bruna
ögon, krokig näsa och små, svarta
mustascher -— man behöfde ej se länge på
honom för att förstå, det han måste vara
en armenier. Kazarinov — jag hade
träffat honom i Moskva och kände honom
väl –- bar öfversteuniform, ehuru han
numera egentligen ej var militär. Han
hade tillhört samma regemente som
Rosj-novski och var sedan ungdomen dennes
närmaste vän, men lyckligare än
kamraten hade han fått öfvergå till artilleriet
och därifrån till krigsakademiens
rättsvetenskapliga afdelning samt var nu
krigs-hofrättsassessor och öfverste med hopp
om att när som helst blifva befordrad till
general. Ty han var, ehuru af armenisk
börd, pravoslavni — ortodox — något
som eljest bland hans landsmän är
ganska ovanligt; armeniern är i allmänhet
sin barndomsreligion trogen.
Kazarinov hälsade mig hjärtligt som
en gammal bekant och uttryckte sin stora
förvåning att finna mig här i
provinsstaden midt i en samling officerare. Jag
förklarade för honom i största korthet
huru jag på en ridfärd genom Ryssland
omsider kommit till Twer och där sökt
upp kapten Behrs, till hvars fru jag hade
ett rekommendationsbref från — en
gammal beundrare.
»Ett sådant kunde jag också ha
gifvit er», inföll här Rosjnovski med ett
muntert skratt, »och för resten en hvar
ibland oss, eller hur, mina herrar?»
till-lade han med en nick åt de andra och
tryckte härvid min hand med ett
krigaregrepp så stort och kraftigt, att jag måste
bita mig i läppen för att ej skrika till
af smärta, ehuru jag i vanliga fall visst
ej är så ömtålig af mig.
Samovaren bars in; te, sylt och
kakor konsumerades i oändlighet tillika med,
såsom vanligt, en mängd konfityrer och
sötsaker, dem ryssarne älska att variera
i det oändliga.
Då var det någon som vände sig
till Rosjnovski och bad: »Berätta, berätta!
— om kriget!»
Och Rosjnovski berättade.
Han talade på ett egendomligt kort
och kärft sätt, som är svårt att återgifva,
men som passade förträffligt till ämnet.
Hans uttal röjde genast polacken, i hvars
mun den annars så mjuka och smidiga
ryskan blir ett hårdt, liksom omedgörligt
tungomål, men också det stämde icke
illa till orden.
»Det är nu tjugu år sedan», började
han. »Jag var ung den tiden, ung,
nygift och förälskad i min hustru. Hon
hade nyss födt en gosse till världen —
Volodja, pojken min, som nu är
underlöjtnant vid regementet — då
krigsförklaringen kom och kort därpå
utryckningsordern för oss grenadierer.
Det var fruktansvärdt svårt de första
dagarne och sedan hela tiden till afresan.
Då jag såg hur hon led, stackars liten,
vid tanken på att jag skulle lämna henne
och hon bli ensam med den lille nyfödde,
sved det i hjärtat. Men hvad var att
göra — tsaren befallde! — Ständigt
trängde sig på mig den frågan: hvad skall
blifva af henne, stackare, och barnet där,
om jag blir borta? Jag var löjtnant då,
jag liksom gossen min är nu, och det
veta ni alla, mina herrar, att en sådan
har just inte tillfälle att lägga af några
rikedomar för den onda dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
