Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Krig. Af Valdemar Langlet. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIG.
571
kände plötsligt en sä häftig förskräckelse,
att jag hade svårt att stå på mina ben.
Det förekom mig, och i själfva verket
var det äfven så, att jag förut icke alls
tänkt mig den möjligheten, det någon af
de hundratusentals kulor, som
genomkorsade luften, skulle kunna vara ämnad
åt mig. Därför hade jag rusat så blindt
framåt. — Och sedan kallade man mig
för tapper! Jag kände, att jag blef röd
öfver hela ansiktet och alldeles varm om
kroppen.
Förmodligen stod jag ännu under
inflytande af dessa känslor några dagar
senare, då följande händelse inträffade.
Det var en afton kort före solnedgången;
jag hade ensam begifvit mig ut på en
promenad öfver fältet för att med hjälp
af en kikare söka skaffa mig en
föreställning om hvad turkarne förehade. Jag
hade just valt mig en lämplig
observationspunkt och stod med min kikare och
letade efter folk i förskansningarna, då
jag plötsligt och, som det tycktes,
alldeles intill mig fick se en figur resa sig
frän marken och med misstänkta
åtbörder komma mig inpå lifvet.
Ögonblickligen ryckte jag kikaren ifrån ögonen och
fann naturligtvis, hvad jag bort kunna
förstå, nämligen att figuren ännu var långt
borta. Jag kände efter min värja och
— kom ihåg att jag hade spänt den af
mig för flera timmar sedan. Revolvern
satt i bältet, men jag erinrade mig
tydligt, att patronerna voro utskjutna och
att jag icke tagit med mig ny
ammunition.
Emellertid kom min »figur» allt
närmare — det var en turkisk soldat med
röd fez — han höll händerna tillsammans
framför magen och gick något
framåtlutad, liksom om han sökte dölja något
— förmodligen en dolk, tänkte jag. Han
var ännu på afsevärdt afstånd ifrån mig,
och som han gick långsamt, kunde jag
otvifvelaktigt hunnit draga mig tillbaka
till lägret. Men på den eventualiteten
tänkte jag ej en gång, utan stod lugnt
kvar och väntade, med armarne
korslagda öfver bröstet, på hvad som skulle
inträffa.
Soldaten närmade sig alltmera, och
till sist stod han blott tre steg ifrån mig
— det var en jättelik egyptier, mörk
som brons i ansiktet och med en
muskulatur, hvartill jag knappast någonsin
sett maken; oafsedt om han var
beväpnad eller ej, borde han kunna krossa
mig som en fluga, ehuruväl jag annars
just aldrig varit ansedd för en liten karl.
Den känsla, som under hela uppträdet
behärskade mig, var ingenting annat än
blott en viss nyfikenhet på hvad han
egentligen ämnade företaga med mig.
Denna blef stillad på ett lika
tillfredsställande som förvånande sätt. Karlen
stannade, såg mig rätt i ansiktet med
ett par stora, kolsvarta, feberglödande
ögon samt flyttade den ena af sina
händer upp till munnen, tecknande att han
ville dricka! Med en viss lättnadens suck
gaf jag honom nr min fältflaska . ..
Jag skall sent glömma den blick,
hvarmed den sårade tackade mig. Han var
i själfva verket illa sårad och skulle
knappast hafva kunnat göra mig något ondt,
äfven om han velat. Först nu såg jag,
att hans långa, röda skärp var
lindadt på ett ovanligt sätt, högt upp mot
vänstra sidan af bröstet, och att det var
alldeles mörkfläckigt af blod, som sugit
sig igenom inifrån — Då han räckte mig
flaskan tillbaka, fattade han på samma
gång min ena hand och förde den med
sydländsk liflighet till sina brinnande
heta läppar, allt under det han mumlade
några obegripliga ord på ett för mig
främmande språk. Han släppte min hand,
såg ännu en gång på mig, förde båda
sina händer upp mot det ställe af
bröstet där blodfläckarne syntes, och
vändande sitt svarta ansikte mot den ned-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
