Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Krig. Af Valdemar Langlet. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
VALDEMAR LANGLET.
gående solen, bad han så en tyst bön
med slutna ögon. Därefter vände han
sig sakta om och började med långsamma,
släpande steg vandra hän öfver fältet i
riktning mot det turkiska lägret.
Jag såg efter honom. Och jag tänkte,
att det väl hade varit min plikt att tvinga
honom följa med till det ryska lägret
såsom min fånge. Det skulle, svag som
han var, hafva varit mig en småsak, ehuru
jag var obeväpnad. Men ändå lät jag
honom gå och detta till och med,
märkvärdigt nog, utan att ens vara missnöjd
med mig själf därför. Jag visste, att jag
brot krigets lagar, ja, för att säga
sanningen, att jag svek min plikt såsom
rysk soldat. Men jag kände också i
detsamma, att lagar finnas, som äro högre
än krigets lagar, och att det finnes en
enhet, som är större än folk och arméer . . .
Och då jag såg den turkiske soldatens
silhuett mot den grönblå kvällshimmeln
blifva allt mindre och mindre, gladdes
jag at att min hjälp hade satt honom i
stånd att återvända till de sina och
prisade Gud, att Han gjort mig i första
rummet till människa och sedan till rysk
soldat...»
Öfverstelöjtnanten tystnade; hans
panna lade sig i djupa veck, och hans grå
ögon, som annars blickade så vänligt
omkring sig, fingo ett dystert yttryck. —
»Historien om en sårad», fortsatte han
långsamt, »leder mina tankar till en annan
— ett af mina dystraste minnen från
fälttåget. Jag var redan befordrad till
kapten och tjänstgjorde för tillfället som
adjutant hos general K. Han hade en
gång bedt mig följa med på en ridt tvärs
öfver fältet, där på morgonen en
fäktning stått; med oss var ock en ordonnans,
en trumpetare. Som vi hunnit till
midten af fältet, såg jag på något afstånd
en svårt sårad turkisk soldat, som,
tycktes det, med hjälp af geväret ville resa
sig upp i sittande ställning, antagligen
för att anropa oss om bistånd. Just som
jag ville göra generalen uppmärksam
härpå, såg jag plötsligt hur gevärspipan
sänktes mot oss — en eldstråle, ett
rökmoln, en knall, och — pang flög kulan
genom ordonnansens trumpet, den han
bar hängande på ryggen!
Geneneralen vände sig ögonblickligen
om, och då han upptäckte den turkiske
soldatens kropp, som genast föll tillbaka
i sin förra ställning, gjorde han med högra
handen en betydelsefull gest emot
densamme och sade till mig: »Kapten, er
pistol, om jag får be!» Full af
förbittring öfver nesligheten att kallblodigt vilja
nedskjuta en halfdöd människa, låt vara
den argaste fiende, svarade jag hetsigt:
»Herr general, jag förstår mig på strid,
men ej på människoslakt!» — Chefen
gaf mig blott en kall, något förvånad
blick, räckte själf sin pistol åt
trumpetaren och sade till honom: »Gör
processen kort!»
Trumpetaren red tigande bort, satte
pistolen för pannan på den döende
turken och — sköt!
Då smällen af skottet dött bort, vände
sig generalen åter till mig:
»Detta är kriget, ser ni», sade han.
Och i hans kalla ögon låg ett
egendomligt uttryck, som jag ej genast
förstod ...»
Ingen ville bryta tystnaden.
Slutligen kom dock det, som alla
väntade på. Det var Olga Konstantinovn a
som talade:
»Och nu, nu förstår ni det?»
»Jag tror det. Jag tror att han
menade så: Kriget är det fasansfullaste som
finns, men det är nödvändigt, och det
du här sett är blott en enda liten
obetydlig och oundviklig länk i hela dess kedja
af ohyggligheter...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
