Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bland språkets nässlor och kardborrar. Af Robert Geete (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54°
ROBERT GEETE.
Man kan därför utan anstöt tilltala en
sådan med orden: »hör du kalle, hvad
heter du?» hvartill svaret visserligen ofta
blir: »Kalle!» — Liksom de ofvan nämda
Måns, Olle m. fl. lämpar sig äfven Kalle
och hans stallbroder Janne till
»dekorerade» namn med appellativ användning,
t. ex. i flaxkalle (’slarfver’), grilljanne
o. s. v.
I alla de nu anförda exemplen ligga
personnamnen klara och tillgängliga för
enhvar och hafva ej undergått den
ringaste förändring. Men det finnes i vårt
ordförråd äfven sådana, hvilkas egenskap
af f. d. personnamn är alldeles fördunklad
och hvilkas användning numera är
inskränkt till glåpordens lägre värld. Ett
sådant degraderadt namn — och det till
på köpet ett f. d. helgonnamn — är
stofil med sidoformen stöfvel.
Metamorfosen har emellertid försiggått redan på
tyskt område, och dess förlopp är
följande. Under medeltiden utgjordes
glanspunkten vid de stora helgonfesterna af
ståtliga processioner, hvarvid helgonens
beläten buros i spetsen. Hvarje ort hade
sitt särskilda helgon, åt hvilket kyrkan
var helgad och hvars namn hon bar (så
t. ex. äro hos oss en mängd kyrkor
tillägnade S. Lars eller Laurentius, S. Per,
S. Katarina m. fl.). I Tyskland var S.
Christophorus, som enligt traditionen burit
Kristusbarnet öfver en strid ström,
mycket populär, och vid festerna till hans
ära bars hans beläte i spetsen för de
fromma skarorna. Vid slutet af festen
tändes ett bål, och i dettas lågor
kastades helgonets afbild, dock ej den
dyrbara, ofta konstnärligt snidade och rikt
utsmyckade bild, som hade sin
hedersplats i ortens kyrka, utan i stället ett
surrogat, ett groft tillyxadt träbeläte,
som man hade råd att offra en gång
om året. Den populäre Kristusbäraren
kallades allmänt af folket Christoffel (en
form som ännu fortlefver som
familjenamn) eller ännu oftare, med en för ett
allmänt omtyckt helgon ej oväntad
smek-form, rätt och slätt Stojfel. Detta
sistnämda ord förekommer ännu i tyskan
jämte sidoformen Stoffel såsom
appellativ med betydelsen ’tölp, drummel’. Den
förra formen har gifvit vårt stofil (väl
med anslutning till ordgruppen ’profil’
o. d.); den senare, Sföffel, har helt säkert
genom folketymologisk inverkan af det
obefryndade ’stöfvel’, skodon, skapat
dublettformen stöfvel (’en riktig stöfvel’).
De senast anförda exemplen äro alla
utgångna från personnamn. Men det är
ingalunda de individuela namnen allenast
som den tvetydiga äran att kunna
användas som okvädinsord förbehållits.
Äfven ett ej så ringa antal folknamn sluter
sig till dem. I det föregående hafva vi
redan mött åtminstone en representant
för denna grupp, nämligen krabat, en
under 30-åriga kriget importerad form
för folknamnet kroat. Det bland de
flesta europeiska folk utbredda ordet slaf
är ingenting annat än folknamnet slaver,
som ifrån att betyda det ’ärorika’ folket
sjunkit ned till trälstadiet. En lefvande
illustration på huru det går för »den,
som sig själf upphöjer». Svårligen kan
förnedringen vara grundligare. — En
turk är detsamma som en svartsjuk äkta
man. en tungus en surmulen människa,
omöjlig att muntra upp. Vår gamle
arf-fiende i öster har gett sitt namn som
beteckning för en vild sälle: »en riktig
rysst, »är du alldeles rysk?» O. s. v.
Det mest intressanta ordet i hela
denna grupp är otvifvelaktigt det sedan
mer än 700 år använda vedernamnet
på våra bröder hinsides Kölen —
norrbaggar. Genom sin anslutning till
namnet på det lilla trilska men på det hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
