- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
585

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sagan om Tannhäuser. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

585

den, som gifvit det dess namn. Men han
bestiger- det andra, och han samlar ur
folkets mun traditioner om det: hans
intresse går så långt, att han uppgör en
karta öfver de båda bergen samt på den
afbildar två egendomliga blommor, som
han funnit på sluttningen.

Se här hvad han förtäljer.

Vägen uppåt var svår, ehuru han
följde den bekvämare af de två vägar,
som förde dit. Men han var tydligen
icke van vid bergbestigningar. Skulle
det blåsa, förmenar han, så befunne man
sig i stor fara, och äfven om det icke
blåser, är det ganska förskräckligt att se
ner i dalen på ömse sidor, isynnerhet på
den högra, ty där är afgrunden hemsk
och otroligt djup. Och när han kom
upp, varsnade han två ingångar till
grottan i berget, af hvilka den bekvämare
var tillräcklig att injaga fruktan i hjärtat,
blott man tittade in i den. Den är tillika
så trång, att man endast kan krypa in
på alla fyra, och när man gjort det,
kommer man till ett litet rum, som är tolf
fot högt och får sitt ljus genom ett hål
i taket. Från detta rum, där han fann
besökandes namn inristade i väggarna
och där han äfven högg in sitt eget,
återvände La Sale till fria luften. Han
menar, att han utan fara för sitt lif icke
kunde tränga längre. Det var således
allt hvad han själf såg: men han tyckte
sig höra ett underligt ljud, som af en
påfågels skrik, hvilket kom långt ifrån: hans
följeslagare sade, att det var rösten från
Sibyllans paradis, men han anser det
snarare hafva varit hästarnes gnäggning, som
blifvit lämnade nere vid bärgets fot.
Emellertid berättar han vidare efter hörsägen.
Kort före hans besök hade nämligen fem
unge män från Montemonaco, den lilla
staden på bergets sluttning, försedda med
proviant, lyktor och rep, stigit ner i
berget. De hade från det lilla rummet trängt
ett stycke inåt längs en gång, men då

mötts af en remna i jorden, från hvilken
blåste en vind så förfärlig och underbar,
att ingen vågade gå vidare utan alla
vände tillbaka. Men en präst i
Montemonaco, Don Antonio Fumato, hade haft
mod att gå än längre. Denne präst hade
upprepade gånger försäkrat, att han varit
där inne och att han dit ledsagat två
tyskar, med hvilka han framträngt öfver
en bro samt längs en mycket bekväm
väg, bevakad af två konstgjorda drakar,
ända till en liten plats, begränsad af två
metalldörrar, hvilka beständigt öppnades
och slötos med stort buller. Tyskarna
hade gått in genom dörrarna och bedt
Don Antonio vänta utanför, men de hade
aldrig återvändt. Olyckligtvis kunde man,
säger la Sale, icke fullständigt lita på
denne präst, emedan han tid efter annan
var från sina sinnen och då gick
omkring och pratade en hel mängd skräp;
dock hade han äfven under sina friska
skof försäkrat, att detta var sant. I alla
fall fanns det nu ingen, som af erfarenhet
kunde berätta mer om Sibyllans grotta,
utan man fick lof att hålla sig till hvad
folket förtäljde. Och bland dem gick en
sägen af följande innehåll.

Det var en gång en riddare från
Tyskland, som hört talas om undren i
drottning Sibyllas paradis och beslöt att se
dem med egna ögon. I sällskap med
sin knekt trängde han fram på samma
sätt som Don Antonio Fumato, och efter
att, modigare än han och
framgångsrikare än sina två landsmän, hafva
lyckligt kommit igenom de två metalldörrarna,
befann han sig med sin ledsagare
framför en stor port af kristall. De visste
icke hvad de nu skulle taga sig till, men
då de hörde röster innanför, beslöto de
att ropa och fingo till svar en fråga, hvilka
de voro. De svarade, att de voro komna
från Tyskland för att se detta ställes
under, och efter det man bedt dem vänta
så länge tills man hunnit föra bud till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free