Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 1, Jan. - Ur bokmarknaden - Af K. E. F. - Af O. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
DAGBOKEN.
till att ge denna samling den prägel af
sammanfattning, den har.
Liksom jag knappast kan tänka mig något
mer rikt och vackert växlande land än Sverige,
kan jag knappt tänka mig någon »svenskare»
skald än Fröding. Hans diktning är som Sverige
själft; den är ett land med stora, djupa
skogar och med bördiga, varmt solgula slätter;
med stora, moderna städers helveten och med
paradisidyller i gamla herrgårdar och
torpstugor; med grubbel och vild längtan, med
vekaste vemod och lifsgalnaste humor; med mörkt
och ljust och ondt och godt och »nytt och
gammalt» i en förening, som ena stunden
förebildar lyckans harmoniska salighet och andra är
en osmält, sönderslitande disharmoni.
I detta tunna häfte finnas nu taflor från
alla dessa skilda bygder, toner från alla de
instrument Fröding förut på skilda tider låtit
klinga. Många af dessa dikter synas mig vara
svallvågor efter alla de stormar, som brusat
genom de förra samlingarna; det upprörda
hafvet håller på att lägga sig, det är en trött
kvällstämning, i hvilken man känner den
utkämpade stridens vilda styrka men äfven anar
en ny, lugnare och soligare dag.
Så i dikterna »En vårmorgon» med dess
fint brutna slutackord, »Min stjärnas sånger»,
innerliga och djupa, om ock delvis litet dunkla,
»Ur Gralsökarens saga», tre dikter som
fullfölja motiv från »Stänk och flikar» och af hvilka
den sista, härlig i sin korthet och enkelhet,
skulle kunna sättas som motto på Frödings
nuvarande själsstämning: »jag måste rygga till
mera trygga och milda länder–jag måste
hvila och eftertänka, att sen med klarare ögon
söka det dolda smycket!»
Men här finnes äfven några andra dikter,
hvilka minna om en annan stämma i »Stänk
och flikars» orkester, hvilka tala det okufvade
trotset, den stolta kraftkänslan, den ariska
lifs-dyrkan och skönhetsglädjen. Så framför allt
»Vinghästen», en af de härligaste dikter jag
vet — kanske det mest fulländade som
Fröding alstrat och det bästa svar en ung örn
kan ge alla kraxande kråkor och sladdrande
skator. I kraftigt mejslade bilder och i ord,
som skälfva af lif, ger han där en glänsande
karakteristik af sin diktning, denna »dristigt
fria» vinghäst, som föraktar lagar och tjuder,
som »vill stundom ridas till de ljusa Elysiens
ängder, solomgjutet gröna» och »vill ned till
Gorgo och Medusa att ur det hemska hämta
upp det sköna». Låt vara att han är en
]carus, som faller från sin solflykt:
— — »När beledd af alla, sörjd af ingen,
min vers tros död och platt förgjord af nesan,
jag tar en penna ur den brutna vingen
och gör ändå en vacker dikt om resan»!
Samma mäktiga stämning bär dikter sådana
som »Alkibiades» (förut tryckt i »Ord och bild»)
— en klassiskt formad hymn till den frie
mannen, som har »rätt att leka fritt med eld och
gudar och hvad andra frukta», som besvarar
förakt och förebråelser sålunda: »Mig lyster
skåda Orkus, lyster smaka, hur mörkret är,
till dess mig lyster stiga på nytt till ljuset och
min fader Zevs»; vidare »Eros’ vrede», ett
rop efter den nakna, fria och ärliga kärleken
och ett vredesrop mot det »mulna hyckleriet»,
den »fega lystnaden under fårahuden».
Af de öfriga dikterna kan jag endast helt
kort omnämna några, såsom »Tiga och tala»
(jämväl först synlig i »Ord och bild»)—-där
skalden försvarar sin rätt att äfven ge uttryck
åt all sorg och allt mörkt inom sig: »ty att
tiga är hos en sångare brott»; de bittra
visorna i folkton »Sådant är lifvet» och »En
ung mor»; några präktiga värmländska
herrgårdsstämningar, ett par efterbildningar efter
Burns; den vildt roliga »Studentkårens
dotter», en pendant till »En Uppsalaflicka» i »Stänk
och flikar»; samt ett par solvackra visioner
från förgångna tider, »En parkfantasi från
sjukhusfönstret» och »Ett drömackord», i
synnerhet den sista ståtlig med sitt mäktigt dunkla
anslag och sin upplösning i klingande dur.
Att Fröding i denna samling enligt min
åsikt skänkt oss ett nytt skattskrin, fullt af
ädla stenar och härliga smycken, hoppas jag
har framgått af det föregående; och mest älskar
jag boken därför, att den visar framåt, på
samma gång som den är en kort
sammanfattning af skaldens förflutna tanke- och drömlif.
K. E. F.
Adam Oehlenschläger, Erik og Roller. En
hidtil utrykt Fortælling, udgiven med Indledning og
Noter ved Viggo Bjerring, Köpenhamn. Det
nordiske Forlag.
Aret 1802 bildar, som bekant, en
afgörande vändpunkt i Oehlenschlägers
utveckling. Han möter då romantiken i Henrik
Steffens’ person, den unge norske
naturvetenskapsmannen, som just vändt hem från det
tyska högkvarteret med hufvudet fullt af de
nya idéerna. Hvad Oehlenschläger dunkelt
anat och drömt, det klargjorde Steffens för
honom, och alla de rika möjligheter, som
slumrat hos honom, slogo ut i praktfull blomning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
