Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 1, Jan. - Konst. Albert Engströms gyldenne book. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
dagboken.
bokhandelsdiskarne i en synnerligen
berömvärd efterbildning, — ocb nu, då Agis
recension därmed fått sin egentliga aktualitet, kunde
jag nöja mig med att hänvisa till densamma
och särskildt till den slutkläm, hvari han för
auktors talan med orden: »Skulle han nu
någet aff Eder begiera, vore det icke annat
än, at I förwaren honom ij Edra Tanckars
behåll, ställandes honom Eder till Efftersyn
uthi allo thy, som et ärbart, alfwersamt och
upprichtigt Leffwerne bäst tämier och anstår,
sampt kiöpen hans Book» — i synnerhet som
jag häruti gärna instämmer med recensenten.
Likväl känner jag mig hågad att härtill
lägga ännu några ord. Det finns många som
åt karrikatyren anvisa en plats bredvid den
»allvarliga» konsten liknande den som
clownen har vid sidan om
skådespelaren-männi-skoframställaren. Allt detta förryckande af
proportionerna, alla dessa befängdheter och
osannolikheter, genom hvilka
karrikatyrteck-naren uttrycker sig, uppfattas såsom idel
medel att väcka det tanklösa grinet — och
därmed basta. Gent emot denna populära
uppfattning har Engström nyligen i ett föredrag
häfdat karrikatyrens rätt att blifva betraktad
såsom en fullt jämbördig syster till öfriga
konstarter. Han kan fortsätta att häfda den
med handen på sin »Gyldenne Book».
Icke som skulle denna vara något
oantastligt mästerverk. Hvarken i tekniskt
herravälde öfver medien — huru stort detta än är
- eller i smak har Engström ännu kommit
i höjd med sin begåfning — utan tvifvel den
största begåfning på figurteckningens område,
som hos oss framträdt efter Larsson och Zorn.
Hans formgifning är ofta rå, hans öfverdrifver äro
ofina. Detta må bedömas mildt, då det gäller
for-ceradt arbete för den periodiska pressen, men
det är en allvarsam sak, då man spårar det
forcerade arbetssättets skadliga återverkan på
arbeten, hvilka syfta så högt som det här
föreliggande. Man må jämföra Engströms
teckningar med den med honom befryndade
men under lyckligare förhållanden utvecklade
tyske mästaren Sattlers, af hvilka »Ord och
bild förlidet år visade nagra prof — och
man skall förstå hvad jag menar med min
reservation.
Men det som är det afgörande och
hvarom ingen tvekan kan råda — det är att med
Engström framträdt en af de borna
konstnärerna, en af dem, hvilkas naturliga uppgift,
lifsyttring och tillvarelsesätt är konsten sådan
han själf fattar den och sådan hans
ingifvelse gestaltar den för honom, och att vår
konst genom honom skall blifva rikare än
den förut var, därest lifvet utvecklar honom
till det, som han af naturen är bestämd att
blifva.
Han har kanske mindre med den
konkreta, till tid och rum bundna verkligheten
att göra än någon annan af samtida svenska
konstnärer. Mindre än någon af dem nöjer
han sig också med att gifva den artistiska
lösningen af artistiska uppgifter.
Konstnärsfysionomien är blott det ena ansiktet af hans
Janushufvud; det andra är den skrattande
filosofens, hvars fantasi behärskas af de
elementära lifsmakterna och som med en
grubblande, ofta centralt träffande humor fördjupar
sig i människolifvets olika faser och i djärfva
och öfverraskande schackdrag blotta
tillvarons paradoxala och tragikomiska sidor. Hans
bild ler oss till mötes från bokens första
blad, men det är något ansträngdt i leendet,
som belyses af underskriften: »Unter den
Leuten soltu frölich seyn». Skrattet är
hans vapen mot lifvets vedervärdigheter, hans
sätt att vara, men kärnan och flamman i hans
väsen är det vilda och hänsynslösa patos i
komikens form, som framskymtar i de bästa
af bilderna. Ingifveisen snuddar ofta vid det
rent litterära och tager ibland ordet till hjälp
— och stundom ligger tankens rätta must
mera i orden än i bilden. Oftast är det dock
tvärtom. Man måste se den homunculus,
som är vetenskapens underverk, för att fatta
hennes vanmakt, när det gäller alstrandet
af lefvande lif. Man måste se det idiotiska
allvaret hos de fyra fakulteternas vördiga
representanter, församlade kring den stackars
människan i stocken, för att njuta af
konstnärens jubel, då han samlar all världens
kvintessens som en droppe i sitt glas. Herkules,
den grekiske kraftsnobben, och kritikern, alla
konstnärers fasa och afsky, skulle förlora på
hvarje beskrifning.
Genom den i hufvudsak väl genomförda
arkaiseringen af teckning och textning har
konstnären skaffat sig ett slags bröstvärn,
bakom hvilket han afskjuter sina vredgade
pilar mot det förvända i vår egen tid.
Knappast skall dock denna enkla list kunna
hindra, att han blir afslöjad såsom den
sannskyldige rebell och sansculott, som han till
hela sin läggning är.
K. W—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
