Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 2, Febr. - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagboken.
sig i strängt begränsade strömfåror —
reglerade efter de gamla fastslagna lagarna,
tvunget rätliniga och systematiska.
Författaren har tydligen ej afsett att göra
någon kritisk granskning af Viktor Rydbergs
verk och betydelse som uppfostrare; hans bok
är snarare en serie populärt hållna essayer,
hufvudsakligen bestående af citat ur Rydbergs
skrifter samt mellan dessa inströdda
reflexioner — de senare vanligen af den art, att
hvilken läsare af dessa skrifter som hälst själf kan,
ja måste göra liknande. Det resultat, till
hvilket författaren kommer, torde dels redan förut
vara tillräckligt kändt för alla, dels innebära
en öfverskattning, som ingalunda förskönar den
bild skalden själf gifvit oss i sina verk; det
kan sammanfattas i några enkla omdömen: att
Viktor Rydberg på alla områden kämpade mot
egoismen och materialismen samt att han
genom denna sin kamp blef den störste svenske
man, som någonsin lefvat. För att motivera
det senare omdömet, gör förf. i inledningen
en kort öfverblick öfver hela vår historia
alltifrån begynnelsen och vill visa, att Viktor
Rydberg är dennas kulmen och störste resultant;
d. v. s. han konstruerar svenska folkets
historia till en piedestal och placerar skalden på
denna som en afgud. Hans omdömen om flera
enskilda dikter äro af samma art:
»Vårdträdet» är en symbol, »som i ädelhet och
gripande poetisk kraft på något annat språk icke
äger sin like»; »Grottesången» äger »i poetisk
kraft, i sjudande harm och i varm medkänsla
med de olyckliga på intet annat språk sin
motsvarighet»; »knappast någon i våra dagar har
som han skildrat vårt fäderneslands skönhet»;
o. s. v.
Förf. behandlar vidare tämligen utförligt
Rydberg som mystiker och hans ställning till
religionen samt siar om en andlig renässans,
en »vår lutherska läras utveckling till mera
förandligade former», hufvudsakligen genom
insmältande af svedenborgska och
boströmian-ska element, hvilken skall räkna Viktor
Rydberg som sitt upphof.
Boken — rätt dilettantmässigt och litet
slarfvigt skrifven -— har således alltigenom
en ideel tendens; den är välment, och
af-sikten är vacker. Men ändamålet helgar icke
medlen, och en stor sak kräfver stora andar
som bärare och föres föga fram af eftersägare,
hur mycket de än höja den till skyarna och
ropa ut dess lof. K. E. F.
Frithiof Holmgren: Nya dikter och tal. Sthm,
P. A. Norstedt & Söners Förlag 1897.
»Lef ej på hans dunkla ord och fraser!
Ack! De dunsta bort som lätta gaser, om
du ej hans ande rätt förstått», sade professor
Holmgren i ett versifieradt tal till Hwassers
minne vid en fest å Uppsala läkareförening.
De orden skulle godt kunna tillämpas pä Frithiof
Holmgrens egen diktning, hvilken i samlingen
med ofvanstående titel — en diger volym på
öfver hundra dikter och tio tal — föreligger
afslutad.
Med några få undantag äro dessa dikter
tillfällighetskväden vid fester af skilda slag —
framför allt vid försvars- och andra
fosterländska högtidligheter, vidare vid
gymnastik-och Philochorosfester, bröllop och begrafningar
o. dyl. De ha många af tillfällighetsdiktens
vanliga svagheter —- främst den, att deras klang
är efterklang, såväl hvad beträffar innehållet
— motiven, de besjungna idealen — som
formgifningen; det är de gamla »götiska»
idealen som gå igen, man möter Tegnér, Geijer,
Runeberg både i tonen, i bilderna och många
gånger i själfva versmåttet. Detta är
anledningen till dikternas tröttande enformighet —
har man läst några, kan man de flesta — och
till att de stora orden oftast ha en tom klang
af fras och verka tillfällighetsgrannlåt.
Men bland massan af dessa officiela fraser
finnas dock några dikter, i hvilka författarens
»ande» tagit sig ett äkta och ursprungligt
uttryck. Så i dikterna »Vårflod», »Giordano
Bruno», »Mod!», »Vårfröjd». »Vinteridrott
vid Gamla Uppsala» och »God jul!» — en
riktigt präktig julvisa — samt i några af
talen: vid Östgöta nations uppvaktning (sept.
1886), vid festen på Blakstad och isynnerhet
afskedstalet vid den internationela
gymnastikfesten i Stockholm (maj 1891). Där står en
man bakom ordet, en man som var ung i hela
sitt lif; dessa sånger och ta! äro enkla och
vackra utläggningar af satsen »en sund själ i
en sund kropp», de äro varmt kända och
kraftigt formade lofsånger till våren och ungdomen,
till andlig och kroppslig hälsa, frihet och
utveckling — de äro med ett ord kärnfulla,
poetiska uttryck för de idéer och
önskningsmål, för hvilka författaren äfven på andra
områden var en varm, stark och betydande
förkämpe.
K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
