Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 2, Febr. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
dagboken.
MUSIK.
K. OPERAN.
Jan. 26. Hvita frun.
Febr. 9. Don Juan.
13. Tannhäuser.
» 14. Leonora. (Recett för hr Ödmann.)
KONSERTER.
Jan. 22. Sjögren-konsert,
» 29. Borwick-konsert.
Febr. 1. Musikföreningens konsert.
» 2 o. 1;. Borwick-konserter.
» 10. Hallen-konsert.
» ii. Hr Grevillius’ konsert.
» 14 o. 17. Burmester-konserter.
>; 16 o. 19. Borwick-konserter å Operan,
> 21. Aulinska kvartettens fjärde soaré.
Om jag låter den senaste månadens
musiktilldragelser i Stockholm passera
revy i minnet, så fäster jag mig kanske främst
vid två komponist-konserter, bägge gifna med
biträde af hofkapellet, vid en — för
ovanlighetens skull — engelsk artist, som med sitt
pianospel gjort kolossalt uppseende, samt vid
att vår uppburne förste tenor firat sitt
tjugufemårsjubileum såsom sångare vid operan. Hr
Arvid Ödmann har, för att nu börja med
honom — ära den, som äras bör — att
blicka tillbaka på en verksamhet, så rik på
framgångar och triumfer, att något dylikt
kanske blott kan komma sceniska artister till
del. Tenoren framför allt ärredan genom sitt
yrke säker på att vara en uppmärksammad
personlighet. Hur är det möjligt att folk
icke skulle intressera sig för, ja till och med
smått svärma för den, som år efter år för
dem förkroppsligat alla scenens mest
romantiska gestalter alltifrån graalriddaren
Lohengrin, Faust och Romeo, och till den
intressante banditen Fra Diavolo, den raske
dragonen »don José» och den vackre fiskaren i
»Konung för en dag», till på köpet när så
klingande, mjuka toner som hr Ödmanns stå
honom till buds? Man vet ju, att teatern är
vår tids stora passion. Undra då på, att
»den store tenorens» jubileum väcker
betydligt mera uppseende, än hvad som vid ett
liknande tillfälle kanske skulle kommit landets
högst uppsatta personligheter till del, att icke
tala om dess vittra storheter.
Men skämt åsido. Hr Ödmann kan göra
anspråk på, att han själf och hans konst skola
tas på allvar, äfven om man kanske icke skulle
fått det fullt klart för sig på själfva recetten,
då sångaren olämpligt nog uppträdde som
Fernando i »Leonora» en opera som liksom
enkom inbjuder till parodiering, men där hr
Ödmann varit och förmodligen fortfarande är
mycket populär både på grund af sin
smältande sång i ett par af operans många
nummer, samt på den grund att dampubliken här
haft nöjet att få skåda sin gunstling i
munkkostym. Värdigare hade emellertid varit, om
hr Ödmann denna afton kunnat uppträda som
Othello, ett parti, som han verkligen utförde
så sant och vackert, att denna prestation hade
gjort hvem som helst heder, äfven frånsedt
att hans smältande lyriska tenor här
utvecklade en sådan heroisk glans och kraft, att
han icke heller i detta afseende behöft frukta
jämförelsen med aldrig så kraftiga
hjältestämmor. Den dramatiska framställningen har
för öfrigt icke varit hr Ödmanns starka sida,
men hans under årens lopp förvärfvade
aktningsvärda rutin har satt honom i stånd att
verkningsfullt utföra såväl den stora operans
heroiska partier, såsom Raoul, Profeten, en
af sångarens bästa uppgifter, Radamès,
Arnold Melchthal m. fl., som att åskådliggöra
den komiska operans mera hvardagliga
gestalter, bland hvilka jag nämner Zephoris i
»Konung för en dag», Meister i »Mignon», Fra
Diavolo, den sicilianske bykurtisören Turridu
i »På Sicilien», där särskildt afskedsscenen
från modern tillhör Ödmanns bästa skapelser,
samt nu senast George Brown i »Hvita frun»
där han emellertid icke lyckades utveckla den
intagande älskvärdhet och elegans, icke häller
all den sångtalang, som gjorde företrädaren,
Oscar Arnoldson, så populär i denna uppgift.
Från hr Ödmann till mr Borwick.
Ytterligheterna beröra hvarandra. Hos den
engelske pianisten är allt konstnärligt förfinadt
och afrundadt; han tolkar den musik, han
utför. Däremot har man icke utan skäl hos
honom anmärkt en viss kylighet i
temperamentet; man har funnit honom äga en
karakteristisk engelsk egenskap i utbildad grad,
nämligen flegman. En annan engelsk
egenskap, som jag för min del sätter högre,
humorn, har han åter icke visat sig besitta.
Tyvärr. Den skulle gifvit hans spel mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
