Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 3, Mars - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
till en del ersätter variéténs förbjudna frukt
på ondt — men den, som söker något annat
och mer, får som sagdt hålla sig till hr
Per-sonnes glänsande och fru Sternvalls
karakteristiska återgifvande af ett par roller och —
om han är tillräckligt god och rättrogen
stockholmare — glädjas åt att se hr Bæckströms
kloka hund Turman följa sin herre äfven på
de bräder, som borde föreställa världen.
Vasateatern har gifvit den muntra och
fullkomligt oförargliga farsen »Försvunnen», väl
och lifligt spelad af hrr Ranft, oEliason,
V-Lundberg, fröknarna Gottschalk, Åberg, m. fl.
och mästerligt satt i seen af direktören själf,
och Södra teatern ett par lyckade
lustspelsprogram, af hvilka det senare har den fördelen att
bjuda på nya variationer af de roller, som sedan
flere år fullkomligt typiskt och lyckadt spelats
af hrr Bergström, E. Wagner och Lambert samt
fruarna Fornell och Lambert, hvarförutom herr
Warberg har godt tillfälle att släppa lös sitt
goda humör.
När våra kungliga sceners program för
Ibsen-fest-föreställningarne började blifva
bekanta först man och man emellan och sedan
officielt, kunde det ej annat än väcka en viss
förvåning, att de bägge betydande
kvinnorollerna i »Brand» och »Fru Inger» vid ett
tillfälle som detta skulle utföras af ett par
skådespelerskor, som ej tillhörde k. dramatiska teaterns
artistkrets. Detta kunde ju nästan synas som
ett fattigdomsbevis och som sådant så mycket
mera öfverraskande, som Agnes’ roll i 4:de
akten af »Brand» torde mer än de flesta
uppgifter ligga lyckligt för fru Seelig-Lundbergs
själfulla temperament, och som fru Ingers roll
tydligt och klart faller inom det rollfack, för
hvilket k. dramatiska teatern i fru Fahlman
äger en värdig om ock hittills i slika
uppgifter ej nog pröfvad och öfvad representant.
Emellertid hafva vi ej att befatta oss med
den orättvisa eller kortsynthet, som här kan
hafva gjort sig gällande; en anmälan som denna
har att berätta om det, som faktiskt förekommit,
ej att orda om annat.
Med så mycket större glädje kunna vi göra
det i detta fall, som nu dessa roller åtminstone
delvis gåfvos på ett den stora uppgiften och
det högtidliga tillfället värdigt sätt. I
synnerhet öfverraskade fru Lindbergs Agnes; många
yttre och inre betingelser i rikt mått, ett enkelt
och gripande spel, där sann känsla fann vackra
uttryck, en välljudande stämma och en
förträfflig diktion -— se där de egenskaper, som
vi ej på mången god dag sett förenade i så
tilltalande helhet för ett uppgift af detta slag.
Förmår fru Lindberg lika mycket i flere och
olikartade uppgifter som i denna, så är hon i
sanning en artist, som våra teatrar ej hafva
råd att undvara. Brand ligger ej lyckligt för
hr Lindberg, där lura faror och snaror för hans
fel och hans manér, och där finnas få tillfällen
för hans bästa sidor att göra sig gällande. Den
lugna kraften, det omätliga krafvet på sig själf
och andra, som blott i stunder af den yttersta
nöd brytas af en våldsam bönesuck, har blott
litet att skaffa med den upplågande entusiasm,
för hvilken herr Lindberg har vackra uttryck.
Han sträfvar erkännansvärdt efter att spela
enkelt, men denna enkelhet löper risk att blifva
banal och intetsägande. Dock rymde hans
framställning goda sidor och vackra moment,
i synnerhet voro hans ord, när han ser Agnes
framtaga barnkläderna, och den följande scenen
med tattar-kvinnan af god verkan. Denna roll
spelades lifligt men oskoladt våldsamt af fröken
Jansson, hon började hvarje replik med ett
steg framåt och ett hörbart slag af skosulan
mot golfvet — detta kan för hvarje särskild
gång vara på sin plats men förlorar sin verkan,
när man ser det upprepas och räknar
stampningarna. Med en inre, våldsam kraft gaf fru
Sandell Gerds korta seen, och hennes spel och
tonfall, när hon skjutit höken, voro gripande.
Förträflligt återgaf herr Bæckström prostens
roll, han afstod från alla tillfällen att direkt
knipa publiken med de satiriska replikerna och
sade dem i rätt ton och tempo med
godmodighet och godtrogenhet. Att ett par af våra
opera-artister ej gingo i land med att säga dessa
verser ur ett läsdrama så att de verkade
dramatiskt öfvertygande kan .ingen förebrå dem, och
att folkscenerna, då alla på en gång i afmätt
takt sade de långa korusropen, tydde på
tillfällig inöfning af en ovan personal, vore det
obilligt att tillräkna regissören.
Fru Hwasser-Engelbrechts framställning af
Fru Inger öfverraskade icke. Hennes
mönstergilla diktion och vackra stämma äro välkända
sedan gammalt, några af de fina skiftningarne
i ton och spel, särskildt i sista aktens
monologer, erinra naturligt nog om Elise Hwasser,
och de svårigheter, mot hvilka fru Engelbrecht
på senare år haft att kämpa, då det gällt att
röra sig fritt och otvunget i en uppgift som denna,
förfunnos ännu — till och med i ökad grad.
Af de öfriga uppträdande tycktes mig fru
Byström bäst fylla måttet som Eline; rollen var
nu mera utarbetad och färdig, än när fru
By-Ström senast utförde den vid en tillfälligt an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
