Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 3, Mars - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
ordnad matiné, men det föreföll mig som om
på samma gång några drag af onaturlig pose
och uppstyltadt tal smugit sig in. Dock är
hennes tal på det hela mycket berömvärdt.
Herr Skånberg är till det yttre en
karakteristisk Niels Lykke — dock få måhända
ridderligheten och höfviskheten väl moderna uttryck
i bugningar och komplimenter. Hvad spelet
vidkommer, har herr Skånberg allt för mycket
fäst sig vid att spela slug. Han är mera
mefi-stofelisk än diplomatisk gent emot fru Inger
och Nils Stensson, mera tjusare än enkelt och
nästan omedvetet intagande (hvilket han
borde vara) gent emot Eline. När stycket
senast gafs, hade herr Skånberg gjort en
duktig och intressant förstudie till Olav
Skaktavls roll, hvilken det varit intressant att se
fullföljd; nu gafs denna roll med auktoritet
och kraft af herr Örtengren.
Vasateaterns uppförande af
»Kungsämnena» är ett arbete, som ovillkorligen bjuder
ett »hatten af», när det skall bedömas.
Det mest erkännansvärda är, att tydligen
alla gått med samma intresse till sina
uppgifter. I hvad mån som instruktion verkat
det goda resultatet kan ingen bedöma, som
ej följt med repetitionerna. Men resultatet
är godt, ty om äfven ingen kan finna
framställningen af t. ex. Inga och Ragnhild
mönstergill, så måste hvar och en, som känner
till fröknarna Magnussons och Rustans vanliga
repertoar och förutsättningar för roller af
detta slag, med beundran erkänna det ärliga
arbete och förstående intresse, som nedlagts
på inöfningen af skådespelerskorna själfva
och — utan tvifvel —- af regissören. Och
när jag ser den förträffliga mise-en-scenen,
den sakkunniga utstyrseln och det kloka
användandet af den lilla scenens begränsade
resurser, har jag svårt att föreställa mig, att
regissören skulle hafva afstått från instruktion,
för så vidt det varit möjligt att bibringa den.
Det märkes i framställningen en afgjord
skillnad mellan herr Hillbergs själfständiga,
genialiska, djärft anlagda och mästerligt utförda
bild af bisp Nikolas och de andres mer eller
mindre famlande försök; men det märkes
ingenstädes brist på intresse, det finns knap-
past någon som ej öfverträffar våra
förväntningar och ingen som ej gör sitt bästa, och
det är detta, som betyder något, som
betyder allt vid förstlingsförsök i en ny, stor,
sedan länge försummad genre. Så hade hr
de Wahl en manlighet och ett imponerande
lugn öfver sin Håkon, hvilka jag knappast
tilltrott honom, om ock något af den solljusa
glansen, som bör hvila öfver kungstankens
man, fick väl ytliga uttryck. Så hade hr
Svennberg gjort en konsekvent och intressant
bild af Skule, fast hans begåfning och
temperament ej räcka till för de mörka djupen
i denna tviflande själ, som vill vilja det rätta
med aldrig får veta, hvad som är rätt, aldrig
kan tro, att han funnit det. Hr Olsson hade
lyrisk glöd öfver sin seen och sade de vackra
sakerna vackert och enkelt, men hållningen
under kvädet och framför allt entreen till den
följande scenen voro maniererade och
meningslösa. Fröken Gottschalk var en till det yttre
förtjusande Margareta, men denna
skådespelerska har svårt att gifva innehåll åt den
större formen, att komma det »höga talet»
att låta naturligt och kändt. Detta är däremot
fröken Lundeqvists stora företräde. Fru
Håkansson var förvånande matt i Sigrids härliga
roll; denna skådespelerskas moderna
anläggning kan tydligen icke böja sig till uppgifter
af detta slag. Nu längtade man nästan i sista
aktens viktiga seen efter fröken Lundeqvists
kraftfulla uppträdande och energiska diktion
äfven i denna roll.
Hr Gösta Hillberg har verklig glöd och
fart, man tror på honom och ryckes med af
hans] entusiasm. Han hade tydligen studerat
den svåra rollen samvetsgrant och under god
ledning. Men hans fel på målföret och hans
höga röstläge finnas fortfarande. Obetingadt
lyckade och fullt i nivå med uppgiften voro
måhända endast uppsättningen och hr Emil
Hillberg, men det är tydligt, att ett arbete,
så väldigt som det Vasateatern och hr
Molander här presterat, måste, om direktionen ej
förtröttas i sitt högst erkännansvärda och
offervilliga intresse, föra fram med stora steg
till det mål, dit vi alla längta, till god
scenisk konst i god dramatisk litteratur.
E. G.
—c–<—öc-É»-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
