Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 4, April - Teater. Stockholms teatrar - Af E. G. - Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
stora yttre förhållandena och provinsstadens
trångbröstade komitéfruar, under det fru
Håkansson redan från början skarpare betonar
att Magda är mor. Det dröjer ju ganska
länge, innan barnet nämnes, men med den
sällsynta förmåga fru Håkansson har att i ett
enkelt dubbelspel med små medel gifva »eld
under askan» anar man dess tillvaro, långt
innan lågan bryter fram och visar sig vara
den allt trotsande moderskärlekens. Om det
besannar sig, att våra Stockholmsscener nästa
år ånyo skola sakna denna framstående artist,
kunna vi knappt hafva ett vackrare och
fullständigare afskedsintryck af hennes konst att
minnas, än det hon här gifvit.
E. G.
En dramatisk dikt sådan som Tor
Hedbergs »Gerhard Grim» vädjar i all synnerhet
till en läsare och mycket litet till den
opersonliga massa, som en teaterpublik är. Att
den vid det af herr Hillberg föranstaltade
unika uppförandet på skärtorsdagen förmådde
icke blott fylla operasalongen utan också hålla
publiken i aktningsfull och intresserad
uppmärksamhet, oaktadt den erbjuder så föga af
dramatisk spänning i vanlig mening, vittnar
visserligen till diktens fördel men kanske lika
mycket till publikens. Ty åtminstone för dem,
som ej förut kände diktens innehåll, var det
ett drygt arbete att komma till rätta med
den, såsom den här framställdes, i synnerhet
som de väl i de flesta fallen med lätt
förklarligt förtroende öfverlämnade sig -åt herr
E. Hillbergs uppfattning af Gerhards Grims
för styckets förstående ej oviktiga roll. Icke
alla hade från början urskiljning nog att
fråga sig, om detta nonsens var af herr
Hedberg eller af herr Hillberg. Men slutligen
måste det ha blifvit klart för hvar och en,
att herr Hillbergs framställning hvarken var
hackad eller malen, och från det ögonblick
man upphörde att betrakta honom som
tolkare af rollen och nöjde sig med att taga
honom som dess uppläsare, var spelet vunnet
■för författaren. Gerhard Grim har en
eldtunga öfver sitt hufvud — han har glansen
af ärelystnad och entusiasm och af det slags
öppna och spontana lidelse, som kan snärja
en ungdom, för hvilken den jämnåriges
blickar och bragder ej betyda något. Herr
Hillbergs Gerhard Grim kände ej det slott han
bebodde, ej de konstverk som omgåfvo
honom och ej de vida horisonterna omkring
•sina egna ord — han var på sin höjd en
gammal professor, som gräft ned sig i någon
ointressant specialitet, och bland de
konstverk han massakrerade var äfven det han
skulle framställa.
Om herr Hillbergs misslyckande sannolikt
var att tillskrifva bristande lugn och ro
— han hade ju haft ledningen af det hela
om hand, hade ägnat en omsorgsfull
instruktion åt sin son herr G. Hillberg, som spelade
den unge Artus, och har dessutom enligt sin
egen förklaring varit mycket ansträngd af sitt
arbete vid Vasateatern •—, så berodde herr
Svennbergs missgrepp i Sylvesters roll mest
därpå att han ej ägde temperament för
rollens tonfall af illusionslös afsmak för lifvet och
människorna och för ett bittert begär efter
de fröjder, hvilkas värdelöshet han
genomskådar. Herr Svennberg förmådde ej med ens
köra på porten alla de drag af en god
hedersman, som förskaffat honom hans många
vackra sceniska framgångar, lika litet som
han med sitt orubbligt allvarliga ansikte kunde
föra oss längre än till den måhända
gemensamma tanken på svårigheterna i hans uppgift.
Ljuspunkterna af framställningen föllo på
de båda ungdomarne Artus och Sagnil,
återgifna af herr G. Hillberg och fru Sandell.
Den unge Hillberg förtjänar ett vackert
vitsord för en alltigenom riktig
uppfattning af den instängde och besvikne Artus’
rätt svåra roll. Man äger ännu ej rätt
att af honom begära mera än ett intelligent
elevarbete; får man därtill intrycket af ett
sceniskt temperament med möjligheter för det
högre dramat, blir man tacksam och öfverser
gärna med en viss oförmåga att behärska
åtbördsspråket, där han framför allt har att
lara sig måtta och begränsning.
Fru Sandells Sagnil har mera än någon
annan af hennes prestationer lärt oss, hvad
vår sceniska konst i henne förlorat under de
år hon varit fäst vid dramatiska teatern. Här
fanns hårfin begränsning och våldsam
expansion, sammanhållande intelligens och
personligt uppgående i alla rollens tydligt angifna
eller endast tänkbara skiftningar, omedelbar
poetisk gestaltning och den färdiga
konstnärinnans fasta grepp och sinnesnärvaro. Den
yttre apparitionen gjorde sig bäst gällande i
de tre första akterna, där fru Sandell gaf en
illusorisk, oförtäckt ärlig och likväl betagande
bild af den i sin förnedring ännu barnsligt
intagande och skära varelse, som Sagnil är. Den
skarpa individualiseringen från början svek
ej heller vid framställningen af Sagnil världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
