Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 4, April - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
därför i alla fall godt om vår duktiga
operakörs förmåga, att den så rent och med så
pass mycken välklang kunde sjunga sitt
vanskliga parti. Solokvartetten redde sig för
öfrigt sämre, men äfven för den äro svårigheterna
enorma, och man kan icke begära, att ännu icke
fullt utlärda elever skola lyckas i uppgifter,
med hvilka erfarna artister kanske icke ens
skulle kunna gå i land. Den ende, som med
artistisk säkerhet och behärskning sjöng sitt
svåra parti, var hr Strandberg, ehuru man i
den marschartade sats, där hjältelifvetbesjunges,
kunde önskat en mer heroisk stämma och
föredrag. Hvad utförandet af det stora och
fordrande verket för öfrigt beträffar, så var
det i allmänhet utmärkt af mycken klarhet
och omsorg. Stråkstyrkan var förstärkt (jag
räknade ända till 12 första violiner), och hr
Nordqvist hade tydligen nedlagt mycken möda
på instuderingen. Men det fattades kanske
något af den bredd och storhet, eld och flykt,
den karakter, som bör finnas; det var ofta
något för petigt och smått öfver hela tolkningen.
Att det underbara verket på helt annat sätt kom
till sin rätt under hr Nerudas ledning 1891,
torde åtminstone vara säkert, och äfven under
Hans Richter har jag hört det verka vida
mer tändande, än fallet nu var.
Och dock gladdes man öfver att åter få
höra det odödliga snilleverket, som
emellertid för att vinna full förståelse borde hvart
år stå på repertoaren, men nu i stället
utföres på sin höjd hvart sjette eller sjunde
år. För den som är något förtrogen med
Beethoven, och hvem bland den verkligen
intresserade musikpubliken är väl icke det, erbjuder
det icke några större svårigheter att genast
uppfatta och njuta af de mångfaldiga
skön-heterna i denna symfoniernas symfoni, men
för att rätt kunna tränga in i dess innersta
väsen fordras det ett helt studium eller
åtminstone ett upprepadt åhörande, något som
under nuvarande förhållanden är omöjligt.
Och äfven för kapellet vore det nyttigt, om
det mer än nu sker, finge tillfälle att öfva
sig på konstens högsta uppgifter.
Hvarför Beethoven i denna komposition
sprängt den symfoniska formen och afslutat
verket med körer, än en fråga, hvars
besvarande framkallat en hel litteratur. Enklast
är väl svaret gifvet i den förklaringen, att
han för att uttrycka det omätliga jubel,
hvarmed han ville ge uttryck åt den harmoni,
som han i de föregående satserna liksom
tillkämpat sig, fann instrumenten otillräckliga
och därför tillgrep människorösten, detta det
härligaste af alla instrument, samt ordet, för att
klart uttrycka sin mening. Denna fann
Beethoven tydligast återgifven i Schillers ode
»An die Freude» och underlade den därför
som text under sin jubelhymn. Att denna
på samma gång är en lofsång, framgår af
det sublima stjärn-adagiot (»Ihr stürzt nieder,
Millionen; Ahnest du den Schöpfer, Welt?
Such’ ihn über’n Sternenzelt! Uber Sternen
muss er wohnen».). Flere af Beethovens
föregående symfonier afslutas med lofsånger
eller jubelhymner, blott är här allting
kolossalare. Att han härigenom sprängde sönder
den gängse symfoniska formen, däråt
ägnade han säkerligen ingen tanke, hela hans väg
framåt utmärkes ju af en ombildning och
nybildning af former. Det är de stora snillena
hvilka alltjämt ställa formlärans regler på
hufvudet och i sin ordning med sina verk
framkalla nya regler. Och så är alltjämt
utvecklingens gång.
För de oerhörda fordringar, Beethoven
ställer på människorösten, som han behandlar
fullt instrumentalt, både i detta verk och i
D-mässan, får han än i dag uppbära
förebråelser. Wegelius skrifver i sin
musikhistoria med anledning häraf följande, hvari
litet hvar torde kunna instämma: »Det synes
oss lika lönlöst som fåvitskt att ännu i våra
dagar diskutera om, huruvida mästaren haft
rätt eller orätt däri. Sådana »Herkules-stoder»
som D-dur-mässan och nionde symfonien få
icke mätas med vanlig alnsticka, och inför så
väldiga uppenbarelser af musikens elementära
urkraft har kritiken helt enkelt att böja sig.
Om någonsin har Beethoven just i detta fall
rätt att tillropa den sitt bekanta yttrande till
Schuppanzigh: »Glaubt er, dass ich an eine
elende Geige denke, wenn der Geist zu mir
spricht und ich es aufschreibe?»
Programmet vid denna konsert utfylldes
med ouvertyren till Coriolan och en
violinkonsert, dock icke Beethovens, ehuru hr
Zetterqvist fanns att tillgå, utan Max Bruchs
i g-moll. Bruch är säkerligen ingen
Beethoven, snarare är han i släkt med Mendelssohn,
men hans konsert är ett vackert och af
violinister mycket omhuldadt, alltså
tacksamt verk, som emellertid vid detta
tillfälle, som naturligt var, gjorde en något slät
figur. Den spelades emellertid mycket
vår-dadt och känsligt, blott på sina ställen kanske
väl salongsmässig! och icke med tillräcklig
energi och brio, icke heller alltid med fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
