Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 5, Maj - Teater - Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
på sitt rätta fält i de ytligt bländande, rikt
facetterede, ironiskt bitande replik-duellerna,
än när det gäller att pejla de större djupen
i människosinnen. Styckets komposition
lämnar ett och annat öfrigt "att önska. Fröken
Cornelia spelar för mycket in i tredje och
fjärde akterna för att presenteras så sent, och
herr Gylling är i styckets första hälft allt
för mycket hufvudperson för att försvinna
från tornérplatsen fore slutet, utan att man
får veta något om den hållning han kommer
att intaga gent emot den nya pjesen och den
unga debutanten. Man har ju hela tiden med
allt för stort intresse åsett hans eleganta sätt
att föra mindre rena vapen för att kunna
nöjas med att lämna honom ur sikte utan
att få veta, om denna utomordentliga
fäkt-konst med förgiftad florett och slutet visir
för honom till seger eller till ett afgjordt
förkrossande nederlag.
Jag kan ej finna annat än att stycket på
vår seen får ett godt utförande. Jag hör
hela parkettpubliken ropa, och jag ser alla
tidningar skrifva, att fru Hartmann här har
en roll som ligger utom hennes fack, men
jag tror, som jag trott förut, att just bland
sådana roller som Annettes skall hon söka
sin repertoar. Icke därför att hon då mest
helt och obetingadt lyckas utan därför att
där ligga möjligheterna till utveckling ur
manér till natur och enkelhet, utveckling från
det, som hon själf kallat att »stå på näsan
för publiken», till lösning af mindre invecklade
men mera konstnärliga uppgifter.
Det är åter en sådan där roll, där det
gäller att framställa helt enkelt en ung,
intagande kvinnna med hufvud och hjärta, med
växlande stämningar af gråt och skratt och
med en underström af ett djupt kännande,
våldsamt temperament. Det är dock ett stort
misstag att tro, att denna roll snarare skulle
ligga för en ung tragédienne, det är den
liffulla, glada, friska, vackra, omedelbara
comé-diennen som skall spela den, d. v. s. det är hos
oss fru Hartmann som skall spela den. Hon
har en säker teknik, som bär henne öfver alla
yttre svårigheter, hvad som tryter är stegringen i
kraft, verkligt innehåll i utvecklingen af de
allvarliga momenten. Om jag t. ex. tänker
på profrepetitionen inför författaren i andra
akten, kan jag ej tänka mig början af denna
seen bättre gjord. Blyg och försagd kommer
den unga renskrifverskan dit, van att dölja
all sin längtan inom sig, till dess den
lönliga tanken hos Kant, som blott hennes
yttre företeelse ingifvit honom, att hon bör
spela Sylvia, lockar ur henne den våldsamt
frambrytande, skälfvande frågan: »hvem skall
spela den rollen?» Så börjar hon recitera,
rösten stockar sig af rörelse, händerna famla
tafatt, ögonen stirra stelt, men så
småningom segrar den långa replikens stämning, och
under stegrad själfförgätande säkerhet få
ögonen lif, gestalten spänstighet och gesterna
naturligt behag, och när hon slutat, vet Kant,
att här står hans Sylvia lifslefvande.
Nåväl, fru Hartmann räcker ej fullt till här; så
länge tekniken förslår, är hon mönstergill, så
länge hennes egen natur kan fylla ut hvad
hon har att säga, finns ej en falsk accent
eller en tom ton, men när det till slut
gäller att skapa lefvande innehåll i en form,
som annars är henne främmande, då tryter
hennes själftillit och därmed förmågan, och
det blir något själlöst deklamatoriskt som står
kvar. Men detta beror utan tvifvel af
bristande vana vid uppgifter af detta slag, och
rollen har vid sidan häraf så många halft
humoristiska, enkelt intagande sidor, som ligga så
lyckligt för henne, att jag ej kan önska, att
någon annan spelat rollen. Första - aktens
entré och den alldeles förtjusande lilla scenen
vid skrifmaskinen lämna dock de flesta andra
skådespelerskor hos oss långt på efterkälken.
Bland de öfriga rollerna fäste man sig
särskildt vid fröken Jansons säkerhet och
elegans, hon var förträfflig i första akten och
i början af andra akten; i scenen med Kant
blef hon kanske för tydlig, spelade mindre
diskret än förr, det var för mycket
inställsamhet, för litet koketteri. Fru Fahlman
utförde en förträfflig bifigur, en äldre dam, som
varit solodansös men nödgats lämna sin bana
på grund af en knäskada, herrar Fredrikson
och Lindberg hade lämpliga uppgifter, som
måhända ej gåfvos efter författarens
intentioner men dock nu verkade underhållande.
»Kameliadamen» har nu ej på många år
gifvits i Stockholm annat än vid ett par
utmärkta skådespelerskors, Eleonora Duses och
Ida Aalbergs besök här. Minnen af dessa
och af Sarah Bernhardts Marguérite tränga
sig ovillkorligen på åskådaren, när man
återser stycket, och då härtill de högt uppdrifna
loforden från Helsingfors för fröken
Holmlunds spel i denna roll stegrat
förväntningarne öfver höfvan, samverkade detta därtill, att
den besinningsfull åskådaren nästan kände
sig besviken, trots premier-publikens
stormande välkomstovation för den vackra och behag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
