Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 5, Maj - Teater - Stockholms teatrar. Af E. G. - Teatersäsongens slut. (Bref från Köpenhamn.) Af Carl Behrens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
liga unga skådespelerskan. Men blott för ett
ögonblick, det första intryckets; sedan sade
man sig själf, att fröken Holmlund bör blifva
bedömd efter hvad hon gör och icke efter
hvad man minns af andra eller hört om henne.
Hvilka förtjänster hade då hennes spel i denna
roll? Jo många och stora. Med en
strålande fägring förenar hon en god och ledig
diktion och en klar men till timbern kall
stämma. Och framför allt är det alldeles
tydligt, att hon i hög grad har dramatiskt
temperament, spelande, skiftande och
uttrycksfullt, hon är aldrig död, aldrig ointressant.
Hvad som egentligen tröt hennes prestation
var det, att hon ej spelade kameliadam. Hon
var en vacker och glad ung flicka, som blir
förälskad, passioneradt hängifven i sin
kärlek, strålande lycklig i föreningen med den hon
älskar. Nog storartadt nobel att offra sin
kärlek, dör hon af sorg. En vacker saga, blott
allt för vacker!
Marguerite Gautiers, den blaserade,
ut-jäktade, slösande, koketta demimondainens
sorglöshet blef nu till äkta varm
ungdomsglädje, och det stora offret, som skall göras
i en viss förkrossande känsla af skuld
gentemot den rena och skära flickan, Armands
syster, blef nu idel ädelhet. Därför lyckades
fröken Holmlund bäst i kärleksscenerna med
Armand och i sista akten, hvaremot de allra
första scenerna och scenen med fadern
förlorade något af sin innebörd. I sin helhet
var det dock en vacker och lofvande
prestation af en så ung skådespelerska, och vi
hafva stora skäl att glädjas åt att hon
återbördats åt Stockholm. Herr Hillberg som
fadern hade en utmärkt prestige och
verkade starkt med mycket små medel, Armands
roll ligger lyckligt för herr de Wahls starkt
känsliga, ungdomligt friska temperament, och han
lyckades på det hela bra, fast fortfarande ett
visst älskvärdt pojkmanér vidlåder hans spel i
älskareroller, och fröken Rustan och fru Olsson,
herrar Byström, Eliason och Gösta Hillberg
gåfvo sina mindre roller helt enkelt
förträffligt. Det betyder mycket för ett sådant stycke
som »Kameliadamen», när birollerna gifvas
väl och med omsorg. Nu som nästan alltid å
denna teater var detta förhållandet. Likaså
var uppsättningen som vanligt möstergill.
Moderna, smakfulla och orginela
scenanordningar göra mycket för att ej låta det gamla
stycket verka schablonmässigt och utslitet.
E. G.
TEATERSÄSONGENS SLUT.
(Bref från Köpenhamn.)
Under en matt och otillfredsställd
stämning på bägge sidor om rampen är det
kongelige theater nu i färd med att afsluta sin
säsong, som har medfört få konstnärliga
segrar. Man har återupptagit det trefliga
sångspelet »Farinelli» och det utslitna lustspelet
»Hvor man keder sig» (»Sällskap där man
har tråkigt»), hvilka visserligen hafva fyllt
kassan men icke höjt teaterns litterära
anseende, och af nyheter har man endast
framfört »Völund Smed», som i dramatiskt
af-afseende var misslyckadt, och Emma Gads
»Aabent visir», ett tre-akts skådespel af denna
mycket produktiva författarinna, hvilkens bästa
arbete, »Ett silfverbröllop», är bekant för
Stockholmspubliken.
I sitt nya stycke inlåter sig fru Gad på
problemdramats område och frågar: Kan en
ogift kvinna inom den högre bourgeoisien
erkänna sitt oäkta barn? Men hon förmår
ingalunda att lösa det problem, hon uppställt
för sig, och stycket slutar i flackt och tomt
ordflöde. Bipersonerna äro stöpta i vanlig
lustspelsform — isynnerhet är den giftassjuke
ryttmästaren en dekokt på alla möjliga gamla
komedifigurer af samma slag som Mosers och
Schönthans karrikatyrer.
En vacker, genomgående poetisk seen gör
emellertid att åskådaren kan förlåta mycket i
detta stycke — den, där den 13-åriga flickan
berättar för Eline om sina sorger och
missräkningar och till sist helt öppet säger till
henne: »Är du icke min mor?» Den
spelades alldeles hänförande, kändt och äkta af
fruarna Bloch och Nansen och skall mången
gång lefva upp i minnet, när styckets hela
handling för länge sedan är bortglömd.
Säsongens största succés för någon
särskild skådespelare var herr Mantzius’
framställning af Harpagon, en roll som man i
Stockholm sett gifvas af Knut Almlöf. Sedan
herr Mantzius genom tre akter lockat publiken
att skratta åt den löjlige gnidaren, med det
vissna och sårade ansiktet, med de grå
hårtestarne, denne ilskne gubbe, som är ett
gissel för sitt husfolk, lyckades det honom i
fjärde akten att fängsla salongen i andlös,
lyssnande tystnad, under det Harpagon rasar ut
i en hel paroxysm öfver förlusten af sitt
penningeskrin. Från att hafva varit en platt
komisk person blifver den girige där en
monoman, en rasande individ, som" icke har kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
