Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 5, Maj - Musik. Völund smed. (Bref från Köpenhamn). Af Gustav Hetsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 DAGBOKEN.
tyder »Völund Smed» mycket. Med sin
musik till detta drama har han infriat de löften,
han längesedan gifvit, men hvilka han allt
emellan icke riktigt tyckts kunna hålla. Denna
märkvärdiga musikaliska begåfning, som i
gossåren gaf honom rykte som underbarn —
lyckligtvis dock blott i privata kretsar — och
som under hans konstnärliga uppväxtår
utvecklade sig så kraftfullt och lätt, syntes för
en tid hafva råkat in på afvägar. Hans
succés som Danmarks förnämste nu lefvande
violinvirtuos tog lofven af hans verksamhet
som kompositör. Hvarje gång han spelade
— och han har under senare år spelat
ofta, kanske för ofta, offentligt — höll
publiken på att ta ner huset af förtjusning
öfver hans eldiga temperament, hans lekfulla
humör, smältande klangskönhet och
virtuosmässiga hexmästarekonster. Så när hade man
helt och hållet glömt, att denne unge man
med den obetydliga gestalten, detege ndomliga
gossansiktet, det tafatta uppträdandet och det
härliga violin-spelet också var en mycket
lofvande kompositör, en af dem, af hvilka
kännare väntade sig mest.
Nu har Fini Henriques på det mest
eklat-anta sätt påmint publiken därom, att han
icke blott som få kan tolka andras arbeten
på sin violin, utan att han också själf har
något på hjärtat och är mäktig att skapa
nya verk, konstnärligt fullödiga och af stor
skönhet.
Han var oss skyldig ett monumentalt
arbete, som kunde fastslå hans position i det
allmänna medvetandet, och vi fingo det i hans
»Völund»-musik. Han gaf oss till och med
mycket mer, än vi hade vågat vänta. Man
hade nämligen skäl för en undran om det
egentligen var på detta område — den
musikaliska illustrationen till ett dramatiskt,
efter scenens fordringar lämpadt diktverk — som
han bäst skulle få tillfälle att utveckla sin
framstående förmåga. Fini Henriques är
något ensidigt utvecklad, han har helt och
hållet gått upp i sin musik, och hans vetande
och uppfattning på icke musikaliska områden
torde knappast kunna kallas stora; man kunde
därför hafva skäl att frukta, att det icke skulle
lyckas honom att tränga nog djupt in i den
föreliggande dikten och följa Drachmanns
intentioner så noga och finkänsligt, att ett
verkligen helstöpt resultat skulle uppstå af
samarbetet.
Emellertid har Fini Henriques kommit
alla tviflare på skam. Med den lyckliga
instinkt och det ofördärfvade bori sens, som äro
honom egna och för honom ersätta mycket,
har han tillägnat sig diktens fundamentala
tankar och stämningar och låtit dessa befrukta
hans fantasi. Han, som ser allt i toner, har
i korta, stampande rytmer, i doftrika
harmonier, i mäktiga, breda apoteosklanger
skildrat den längtande konstnären Völunds
kärlek till valkyrian Hervör-Alvide, hans
försmädliga trällif i kung Nidungs land, hans
hämnd på konungadottern Bodvild och hans
svanhamns flykt bort från förnedringens dal
upp till den älskade i det strålande Gimle.
Det finns i den vidlyftiga musik, som
Fini Henriques här skrifvit, en kraft och
energi, en bredd och en väldighet, som man
på förhand ej skulle hafva tilltrott honom.
Och vid sidan häraf en poetisk finhet, ett
mjukt behag, som man icke väntat sig finna
så rena och fagra.
Att här ingå på enskildheter anser jag
öfverflödigt. Blott ett par ord om
»Völunds-musikens» karakter öfver hufvud taget. Som
naturligt är, när en ung dansk kompositör i
toner skall framställa valkyrior och Gimle
och gammalgermanska sagogestalter, har Fini
Henriques varit påverkad af Richard Wagner
och J. P. E. Hartmann. Det kan ej vara
annorlunda, de hafva på detta särskilda
område skapat en stil, ett uttryckssätt, som man
icke på långa tider skall kunna komma ifrån,
när man vill omsätta de nordiska gudarnes
och hjältarnes lif i musik. Om således själfva
idéerna i allmänhet ej äro starkt präglade
af originalitet ■—- Alvide-motivet har till och
med en söt eftersmak af Mascagnis
»Caval-leria»-intermezzo — så hvilar det så mycket
mera personlig klang öfver den skickligt
behandlade och präktigt verkande orkestern.
Och om man också ej kan undertrycka den
invändningen, att musiken, trots all
försiktighet och moderation, ofta i de melodramatiska
partierna öfverröstar skaldens ord, så måste
man å andra sidan medgifva, att den i och
för sig som själfständigt konstverk vittnar
om en så stor och ursprunglig begåfning, att
man hör den med oblandad förnöjelse och
gläder sig åt att en så begåfvad kompositör
fått tillfälle att slå igenom under Drachmanns
auspicier och vid hans sida.
Gustav Hetsch.
Stockholm, Kungl. Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
