Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 6, Juni - Konst. Pierre Puvis de Chavannes. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
KONST.
PIERRE PUVIS DE CHAVANNES.
E^FTER Meissonniers död (1891) är Puvis
de Chavannes Frankrikes representative
konstnär — den hvars namn nämnes oftast
och med den största beundran och den, som
på det värdigaste sätt representerar den
franska konstens lysande traditioner.
Meissonniers ideal var den frappanta
åskådligheten, iakttagelsen af det flyktiga
ögonblicket i minspel och uttryck hos människan
likaväl som i hela den harmoniska omgifning
af trefnad och välbehag, i hvilken han
merendels försatte sina gestalter. Han fördjupade
sig i den situation, som han ville skildra, med
en finhet och älskvärdhet, som leder tanken
till de holländske interiörmålarne de Hoogh,
Terborch och Mieris, och den realistiskt
framställda bagatellen fick i hans konst ännu en
gång sin fulla giltighet i det skönas värld.
Att gent emot denna konst, som vädjar
till våra sybaritiska känslor för vänliga
samtal vid glaset, ensamma ridter utåt landsvägen
och bläddrandet i gamla kopparstick och
manuskript, ställa den idévärld, som fått uttryck i
den gamle mästaren Puvis de Chavannes’
storartade lifsverk, är att frammana en
kontrastverkan af det mest sällsamma slag. Gent
emot taflor af oktavböckers storlek väldiga
väggmålningar; gent emot det konkreta fallet
den abstrakta helhetstanken; gent emot den
intresserade analysen af hvardagliga detaljer
i uttryck, kostym och omgifning den starka
syntesen af människan och naturen i deras
primitiva, allmängiltiga framträdande; gent
emot kammarluften och halfskymningen hos
en monoman kulturhistoriker och nyfiken
iakttagare af människorna den atmosfer af kyligt
lugn och djupa perspektiv mot paradis och
evigheter, i hvilken helgonen, hjältarne och
sånggudinnorna hafva sin varelse!
Och dock måste de båda mästarne hafva
väl förstått hvarandra. De hade blifvit fria
konstnärer endast på grundvalen af ett med
oerhörd flit drifvet naturstudium. Hvilket som
är det mest fordrande, att finna naturen hel
och hållen i det enskilda fallet, såsom
Meissonier, eller att fasthålla den under uteslutandet
af alla tillfälligheter och under sökandet efter
det typiska och ursprungliga, det från Skaparens
hand utgångna, såsom Puvis de Chavannes,
är en, fråga som vi helt och hållet kunna
lämna åsido. Till huru olika resultat de än
kommit, så råder hos dem båda i deras
görande och låtande det drag af förståndsmässig
reflexion, af medveten föresats och skolad
själfbehärskning, som utgör ett af den franska
andans rasmärken och som dominerar i dess
mest äkta och bestående skapelser.
Båda äro de också i viss mening
traditionskonstnärer. Liksom Meissonnier var
hollän-darnes naturlige arftagare, så är Puvis de
Chavannes en efterkommande till den italienska
förrenässansens konstnärer. Om de också hvar
och en haft sina egna ord att säga, så skulle
likväl deras konstnärsutveckling hafva gestaltat
sig mycket annorlunda, därest de icke haft
sina lärofäder att se upp till. De hafva också
fått höra åtskilligt härom. Hjalmar Ekdals
replik i »Vildanden», att det är så svårt att
göra en uppfinning numera, då nästan allt
redan är uppfunnet, har emellertid sin
giltighet ej blott som uttryck för oförmågan. Äfven
den störste upptäcktsfarare nu för tiden skulle
icke kunna göra något motstycke till Amerikas
upptäckt, och vissa epoker af mänsklighetens
utveckling hafva haft omätbara resultat för
oöfverskådliga tider. Med italienarne på
1400-talet framträdde den dekorativa målningen i
konstnärlig mogenhet (den antika är för oss
så godt som okänd), med holländarne på
1600-talet målningen af det dagliga lifvet; de hafva
haft den turen att komma först, och de
distanserade efterföljarne blifva, med eller mot sin
vilja, mer eller mindre värdefulla länkar i de
evolutionskedjor, som leda tillbaka till »les
primitifs».
Tack vare i främsta rummet Puvis de
Chavannes, är i vår tid en väg banad för det
dekorativa måleriet. Han har med sitt verk
tagit afstånd från stafflimåleriet och genom en
seg, långsam och energisk kamp öppnat
allmänhetens och den konstnärliga ungdomens
ögon för väggmålningens art och natur. Hans
väg har varit, som en af hans biografer, Marius
Vachon, säger, »den räta linien». Barn af
rika föräldrar, kunde han utan brödbekymmer
ägna sig åt konsten. Efter att en kort tid
hafva varit elev af Couture, bröt han med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
