Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 6, Juni - Teater. Den danska teaterutställningen. (Bref från Köpenhamn.) Af Carl Behrens - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
teaterkännaren kunna med välbehag dröja vid
de välordnade samlingarna af taflor och
porträtt, Holbergiana och sällsynta böcker.
Den största delen af utställningen är
naturligtvis ägnad åt den kungliga teatern, som
bland annat äger en värdefull samling skisser till
teaterdekorationer sedan år 1760. Tolf af dessa
hafva utförts och uppställts i full belysning på
små teaterscener, så att man kan få en
fullständig öfverblick öfver den utveckling, som de
senaste 100 åren medfört på teaterdekorationens
område —■ och hur långt vi nu hafva hunnit
med afseende på dekorativ iscensättning och
teaterteknik, det illustreras af en liten
teaterscen o Vä alnar hög och lika bred, hvars
proscenium och ridå äro noggrant kopierade
efter den kungliga teaterns. Här växla nu
dekorationerna från den kungliga teaterns
uppsättning af »Aladdin», omsorgsfullt
efterbildade, elektriskt belysta och uppställda med
all önsklig effekt. Denna lilla seen är ut-
ställningens »clou», som utöfvar stor
dragningskraft på den stora publiken, under det
att mera konstförståndiga besökande föredraga
att noga studera den utmärkte
dekorationsmålaren Güllichs mästerliga skisser.
Utställningen är anordnad med en utmärkt
smak, lätt att öfverskåda, uppställd i
kronologisk ordning. Den är ett vittnesbörd om
huru stort intresset för teater alltid varit i
Köpenhamn och hvilken dominerande plats
teatern intagit i vårt århundrade som
kulturfaktor inom de ledande kretsarne i
hufvudstaden.
Professor Krohn har ära af det sätt,
hvarpå han löst sin uppgift, och hans
ansträngningar att framskaffa ett så omfattande
material som möjligt skall säkert lönas med en
stark tillströmning till utställningen under dessa
sommarmånader, då Köpenhamnarne måste
undvara sitt käraste nöje: teatern.
Den 9 juni.
Carl Behrens.
MUSIK.
K. OPERAN.
April 27. Romeo och Julia (Julia: fröken Petrini.)
» 28. Lohengrin (Ortrud: fru Gulbranson.)
Maj. 26. I Bretagne.
KONSERTER.
April 19 och 21. Musikföreningens konserter
(Händels Jephta).
» 26. Filharmoniska sällskapets konsert.
» 29. Symfonikonsert.
Maj. 8. Hr Bergströms matiné.
O
A Operan har fröken Petrini ett par
gånger uppträdt som Julia, där hon med
sitt tomma spel, sin med ytliga effekter
briljerande, maniererade och orytmiska sång, sitt
osvenska, svårbegripliga textuttal icke kunde
tillvinna sig några sympatier — de vackra
förhoppningar, denna sångerska med sina goda
röstmedel, sina klingande, lätt ansatta
höjd-toner en gång väckte, har hon icke kunnat
infria. Skada att hon icke fått klart för
sig, att man måste inlägga sanning och
ärlighet i konsten, att den utöfvande konstnären
måste glömma sig själf för konstverket, ty
bredvid Operans öfriga yngre sångerskor,
nästan samtliga i elevstadiet, var hon dock alltid
en talang, som, om hon tagit sin uppgift på
allvar, kunde kommit till nytta.
Fru Gulbranson afslutade sitt gästspel
med en karakterfull framställning af Ortrud,
den demoniska, hatfulla furstinnan af
hedna-ätt, »i hemlig kunskap djupt förfaren», en af
Wagners mest imponerande kvinnogestalter.
Särskildt i de upprörda scenerna efter
bröllopståget till kyrkan samt i den korta men
viktiga scenen i sista akten, då Ortrud hånar
Elsa, utöfvade den mörka, höga gestalten
en verkligt fascinerande verkan, hvarjämte
den glansfulla, fylliga stämman förhjälpte det
svåra sångpartiet till sin fulla rätt, möjligen
med undantag för duetten med
Telramund-Lundqvist, som icke ville rätt lyckas, och
där särskildt samsången icke blef af
idealisk renhet. Hr Lundqvist var för öfrigt
en kraftfull Telramund, något åldrad kanske,
men fortfarande imponerande; det enda man
icke kan underlåta att anmärka är, att hans
deklamation sker i väl fri rytm. Sjunger
man en opera som »Lohengrin» helt och hållet
ad libitum, afklippes den musikaliska tråden,
och det hela blir endast virrvarr; ett dylikt
föredrag kan möjligen gå för sig i italiensk
musik, men icke hos Wagner, där
tyngdpunkten af musiken är förlagd till orkestern. Dock
försonade glansen och välljudet i rösten samt
kraften i föredraget framför allt i
anklagelsescenen utanför kyrkan mycket af denna brist.
Konsertsäsongen har afslutats med de bägge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
